Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han betraktade henne. Hans ansikte uttryckte nu mera
smärta än vrede. Hon hade aldrig förr sett hans ögon så
torra och rödkantade, hans tinningar så infallna under det
tunna håret. Det föreföll henne som om han hade åldrats
på en timme.
— Jag föredrar att varna er på förhand. Det blir en
omöjlighet för mig att återse er. Ni är icke en sådan
kvinna, som man kan finna sig i att möta i salongerna när
man en gång har ägt henne och icke äger henne längre.
Jag har redan sagt er det. Ni är icke som de andra. Ni
har ett gift i er, ett gift som ni har gifvit mig in och som
jag känner i mig, i mina ådror, i hela min varelse. Hvarför
skulle jag lära känna er?
Hon såg vänligt på honom.
— Farväl! Och säg till er själf att jag icke är värd
att bli saknad så bittert.
Men nu, då han såg henne lägga handen på dörrvredet,
då han af denna gest förstod att han skulle förlora henne
för alltid, att han aldrig mera skulle äga henne, utstötte han
ett skrik och störtade emot henne. Han mindes icke längre
någonting. Han var bedöfvad under intrycket af en stor
olycka, som hade händt honom och som icke kunde botas,
en stor sorg mot hvilken ingenting hjälpte. Och djupt ur
hans bedöfning steg det upp en häftig lystnad. Han ville
äga henne ännu en gång, henne som nu stod på väg att gå
för att aldrig komma åter. Han drog henne till sig. Han
ville äga henne nu, han ville det med hela styrkan i en
djurisk drift. Men hon stod honom emot med hela sin
vilja, sin fria och vaksamma vilja. Hon gjorde sig lös med
skrynklade och upprifna kläder. Hon hade icke ens känt
någon rädsla.
Han förstod att alla medel voro gagnlösa. Han
återfann tråden, sammanhanget som han hade glömt: att hon
icke tillhörde honom längre, eftersom hon tillhörde en annan.
Hans lidande började på nytt, han kastade henne grofva ord
i ansiktet och stötte henne ut genom dörren.
Hon blef stående ett ögonblick i korridoren, hennes
stolthet tvang henne ännu att vänta på ett ord, en blick,
värdig deras forna kärlek.
Men han ropade blott: “gå din väg!“ och slog hårdt
igen dörren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
