- Project Runeberg -  Den röda liljan /
141

(1906) [MARC] Author: Anatole France Translator: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det med ett uttryck af ljuf och trött smärta som efter en
genomgången sjukdom.

Han frågade henne hur hon hade fått det lilla röda
märket vid tinningen. Hon svarade, att hon hade glömt
det och att det icke hade något att betyda. Och hon
narrades knappast. Hon talade i god tro; sannerligen, hon
erinrade sig icke längre någonting.

De gingo ännu en gång tillsammans igenom sin vackra
och korta historia, hela sitt lif, det lif som hade börjat med
den första dagen de hade mött hvarandra.

— Ni minns den dagen på terrassen, dagen efter sedan
ni kommit. Ni talade till mig, ord utan mening och
sammanhang. Jag anade att ni älskade mig.

— Jag var rädd att förefalla er löjlig och dum.

— Ni var det också en smula. Det var min triumf.
Jag hade redan börjat bli otålig öfver att ni föreföll så lugn
i min närhet. Jag älskade er innan ni älskade mig. Åh,
jag rodnar inte öfver det.

Han hällde några droppar mousserande Astivin mellan
hennes läppar. Men på ett litet bord bredvid dem stod en
flaska vin från Trasimenus. Hon ville smaka på detta vin
till erinring om denna sjö, som hon hade sett en kväll, skön
och ödslig som en dunkel opal i en skål. Det var på hennes
första resa i Italien, för sex år sedan.

Han anklagade henne för att hon hade sett skönhet i
ingen innan hon kände honom.

Hon sade:

— Utan dig såg jag aldrig någonting. Hvarför kom
du inte förr?

Han slöt hennes mun med en tung kyss. Och då hon
återkom till sig själf, matt af glädje och med kroppen tung
af lycka och trötthet, hviskade hon till honom:

— Ja, jag älskar dig! Ja, jag har aldrig älskat någon
annan än dig!

*


XXII.



Le Ménil hade skrifvit till henne: “Jag reser i morgon
afton klockan sju. Kom ned till stationen.“

Hon hade kommit. Hon såg honom stå där i en lång
grå reskappa, korrekt och lugn framför hotellomnibusarne.
Han sade blott:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faliljan/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free