Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I samma ögonblick som han vände henne ryggen, såg
Thérèse miss Bell och prins Albertinelli komma ut från
godsexpeditionen och närma sig henne. Prinsen var mycket
vacker. Vivian gick vid hans sida med ett uttryck af kysk
glädje i gången.
— Åh, darling, hvilken glad öfverraskning att träffa er
här. Prinsen och jag ha varit och förtullat min nya klocka,
som just har kommit.
— Åh, har er klocka kommit?
— Den är här, darling, Ghibertis klocka! Jag har sett
henne, där hon ligger i sin trälåda. Hon sjöng icke, ty hon
var fånge. Men i mitt hus i Fiesole skall jag ge henne en
kampanil att bo i. Och då hon känner igen Florens’ luft,
skall hon med glädje låta höra sin silfverstämma. Dufvorna
skola komma och hälsa på henne, och hon skall ringa för
all vår glädje och all vår sorg. Hon skall ringa för er, för
mig, för prinsen, för den goda fru Marmet, för hr Choulette
och för alla våra vänner.
— Min vän, klockorna ringa aldrig för vår verkliga
glädje och vår sanna sorg. De äro hederliga ämbets- och
tjänstemän och bry sig icke om andra känslor än de officiella.
— Ni bedrar er mycket, darling. Klockorna äro invigda
i våra själars hemligheter; de veta allt. Men jag är så glad
öfver att jag träffade er. Åh, my love, jag vet hvarför ni
har gått ner till stationen. Er kammarjungfru har förrådt er.
Hon har sagt mig, att ni väntade en rosafärgad klädning,
som inte har kommit, och att ni höll på att dö af otålighet.
Men bry er inte om det. Ni är alltid lika vacker, my love.
Hon bjöd fru Martin att stiga upp i vagnen.
— Skynda er, darling, hr Jacques Dechartre äter middag
hos oss i dag, och jag vill inte låta honom vänta på oss.
Och hon sade, medan de åkte i kvällens stillhet på vägar,
som voro fulla af vilda örters doft:
— Darling, ser ni kyrkogårdens cypresser därborta, som
likna Parcernas mörka sländor? Det är där jag vill sofva
en gång.
Men Thérèse tänkte full af oro: “De ha sett honom.
Kände hon igen honom? Det tror jag inte. Det var redan
skumt och fullt af små ljuslågor som bländade. Känner hon
honom ens? Jag kan inte erinra mig om hon träffade honom
hos mig förra året.“
Hvad som oroade henne mest var prinsens förstuckna
munterhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
