- Project Runeberg -  Den röda liljan /
147

(1906) [MARC] Author: Anatole France Translator: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han blott dunkelt hade förstått, hade därför väckt gensvar
hos honom. Han lät locka sig att säga sin mening:

— I ett land där herren och tjänaren bilda en enda
familj, beror den enes välgång af den andres. Ämbetsmännen
plundra oss. Hvilka präktiga karlar äro icke våra
arrendatorer! I att odla jorden äro de de främsta i världen.

Fru Martin tillstod, att hon icke skulle ha trott det.
Lombardiets slätter voro de enda, som hade förefallit henne
väl odlade och genomskurna af otaliga kanaler. Men Toscana
hade mera förefallit henne som en vacker vild trädgård.

Prinsen svarade småleende, att hon kanske skulle tala
annorlunda, om hon hade velat göra honom den äran att
bese hans gods Casentino, som likväl hade haft att utstå
långa och ruinerande processer. Där skulle hon ha fått se,
hvad den italienske bonden är och förmår.

— Jag sysselsätter mig mycket med mitt gods. Jag
kom just därifrån i dag, då jag hade det dubbla nöjet att på
stationen träffa miss Bell, som kom för att förtulla sin klocka
och er, som talade med en vän från Paris.

Han hade beräknat att det skulle vara obehagligt för
henne att höra honom tala om detta sammanträffande. Och
då han såg sig omkring vid bordet, såg han i Dechartres
ansikte ett uttryck af oro och öfverraskning, som denne icke
kunde undertrycka. Prinsen fortsatte:

— Förlåt, min fru, om en landtman som jag gör
anspråk på att känna världen en smula. I den herre ni talade
med igenkände jag strax en parisare. Jag såg det på den
engelska stilen i hans dräkt och uppträdande och af den
fulländade lätthet och egendomliga liflighet, som trädde fram
i alla hans rörelser trots hans bemödanden att synas stel
och kall.

— Åh, sade Thérèse vårdslöst, det var längesedan jag
såg honom. Jag blef mycket förvånad att finna honom i
Florens. Han skulle just resa.

Hon kastade en blick på Dechartre, hvilken låtsades
som om han icke hörde på.

— Men jag kände igen den där herrn, sade miss Bell.
Det var herr Le Ménil. Jag har suttit bredvid honom vid
bordet två gånger — hos er, darling — och han pratade
mycket med mig. Han sade mig, att han var förtjust i
football, att det var han, som hade introducerat detta spel i
Frankrike, och att det är mycket på modet nu. Han berättade
också sina jaktäfventyr för mig. Han tycker mycket om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faliljan/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free