- Project Runeberg -  Den röda liljan /
148

(1906) [MARC] Author: Anatole France Translator: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

djur. Jag har märkt att jägare tycka mycket om djur. Jag
försäkrar er, darling, att herr Le Ménil talade alldeles
förtjusande med mig om hararne. Han känner deras vanor.
Han sade mig, att det var ett nöje att se dem dansa på
ljungen i månskenet. Han försäkrade mig att de äro mycket
kloka, och att han en gång hade sett en gammal hare, som
hundarne förföljde, med tassarne försöka tvinga en annan
hare upp ur sitt gömställe för att byta plats med honom
och leda hundarne på honom i stället. Darling, har herr
Le Ménil aldrig talat med er om harar?

Thérèse svarade, att hon icke kunde erinra sig det, och
att hon fann alla jägare tråkiga.

Miss Bell disputerade emot. Hon trodde icke att herr
Le Ménil kunde vara tråkig, då han talade om hur hararne
dansa i månskenet, i ljungen och vinplanteringarne. Hon
skulle gärna vilja ha en liten harunge att föda upp, liksom
Phanion.

— Darling, ni har visst inte hört berättelsen om Phanion.
Jag är säker om att herr Dechartre har hört den. Phanion
var mycket vacker och kär för skalderna. Hon bodde på
ön Cos, i ett litet hus på sluttningen af en kulle, som sänkte
sig mot det blå hafvet, bevuxen med citronträd och
terebinter. Och man säger, att hon ofta satt där och betraktade
hafvets azurblå öga. Jag talade om berättelsen om Phanion
för herr Le Ménil, och han var mycket intresserad af den.
Hon hade af en jägare fått en liten harunge med långa öron,
som blifvit tagen från modern medan han ännu diade. Hon
tog honom i sitt knä och födde honom med vårblommor.
Han höll af Phanion och glömde sin mor. Han dog efter
att ha ätit för mycket blommor. Phanion begrät honom.
Hon begrafde honom i trädgården, under citronträden, i en
liten graf som hon kunde se från sin bädd. Och den lilla
harens skugga sjöngs till ro af skaldernas sånger.

Den goda fru Marmet sade att hr Le Ménil utmärkte
sig för ett elegant och fint sätt, som är sällsynt hos
ungdomen nu för tiden. Hon hade gärna velat träffa honom.
Hon skulle ha bedt honom göra henne en liten tjänst.

— Det är för min brorson, tillade hon. Han är kapten
vid artilleriet, med mycket goda meriter, och han står väl
hos sina förmän. Hans öfverste har länge stått under general
de la Briche’s befäl, och generalen är ju en morbror till hr
Le Ménil. Jag skulle vara tacksam om hr Le Ménil ville
be sin morbror att skrifva ett par rader till öfverste Faure

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faliljan/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free