- Project Runeberg -  Den röda liljan /
153

(1906) [MARC] Author: Anatole France Translator: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

format henne och på samma gång bittert gräma sig öfver att
detta lif, som i så hög grad har förskönat henne, ens har fått
vidröra henne, åh, det är oresonligt. Jag älskar dig, hör du,
jag älskar dig med allt hvad som finns hos dig, med alla dina
sinnesintryck och alla dina vanor, med allt som kommer från
din erfarenhet, med allt som kanske kommer från honom,
från dem, hvad vet jag?... Det är allt detta som gör min
salighet och min plåga. Det måste ligga en djup mening i
denna vulgära dumhet, som nödvändigt vill att vår kärlek
skall vara brottslig. Lyckan är brottslig när den är omätlig.
Därför lider jag, min älskade.

Hon föll på knä framför honom, hon tog hans händer
och drog honom till sig:

— Jag vill icke att du skall lida, jag vill det icke.
Men det vore en galenskap. Jag älskar dig, och jag har
aldrig älskat någon annan än dig. Du kan tro mig: Jag
ljuger icke.

Han tryckte en kyss på hennes panna.

— Om du också narrades för mig, min älskling, så
skulle jag icke vara ond på dig för det. Tvärtom, jag skulle
vara tacksam. Kan någonting vara mera tillåtet och mera
mänskligt än att lindra en smärta med en lögn? Min Gud,
hvad skulle det bli af oss om kvinnorna icke ens vore nog
medlidsamma att ljuga för oss? Ljug, min älskade, ljug af
barmhärtighet! Unna mig den dröm som ger litet färg åt de
svarta sorgerna. Ljug, gör dig inga skrupler. Du lägger
då blott ännu en illusion till kärlekens och skönhetens båda
illusioner.

Han suckade:

— Åh, det där ordspråket med sin banala visdom!

Hon frågade hvad han menade och hvad det var för en
banal visdom. Han svarade, att han tänkte på ett sinnrikt,
men brutalt ordspråk, som det var bättre att icke upprepa.

— Säg det i alla fall.

— Eftersom ni vill det. “Den mun som kysser förlorar
icke sin friskhet.“

Och han tillade:

— Det är sant att kärleken bevarar skönheten, och att
kvinnans behag lefver af smekningar som bien af honung.

Hon tryckte på hans mun en kärleksed, innesluten i
en kyss.

— Jag svär dig att jag aldrig har älskat någon annan
än dig. O nej, det är icke genom smekningar jag har lyckats

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faliljan/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free