- Project Runeberg -  Den röda liljan /
154

(1906) [MARC] Author: Anatole France Translator: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bevara den smula behag, som jag nu är lycklig öfver att
kunna bjuda dig. Jag älskar dig, jag älskar dig!

Men han kom åter att tänka på brefvet vid Or San
Michele och på den okände, som hon hade mött vid
stationen.

— Om ni verkligen älskade mig, skulle ni icke älska
någon annan än mig.

Hon reste sig harmfull:

— Ni tror alltså att jag älskar en annan? Men det är
oerhördt, det som ni nu säger. Så tänker ni alltså om mig?
Och ni säger, att ni älskar mig ... Nej, det gör mig ondt
om er. Ni är galen.

— Verkligen, är jag galen? Säg det! Säg det åt mig
ännu en gång.

Hon låg på knä framför honom och höll hans tinningar
och kinder mellan sina mjuka händer. Hon sade honom
ännu en gång att det var meningslöst att oroa sig öfver ett
banalt och betydelselöst sammanträffande. Hon tvingade
honom att tro det, eller åtminstone att glömma. Han såg
icke, visste icke, kände icke längre något annat än dessa
lätta händer, dessa brinnande läppar, dessa giriga tänder,
denna fulla barm och all denna kvinnoskönhet som bjöds
honom. Han hade icke längre någon annan tanke än den
att sjunka in i henne och förinta sig i henne. Hans
bitterhet och vrede hade domnat bort och blott lämnat kvar ett
frätande begär att glömma allt att också komma henne att
glömma allt och att sjunka in i en vällustfylld vanmakt med
henne. Och hon själf, hetsad af oro och begär, själf ett byte
för samma förtärande lidelse som hon ingaf honom, hon gaf
i den dubbla känslan af sin allmakt och sin vanmakt sin
kärlek mot hans med ett raseri som var nytt hos henne.
Och i ett uppblossande af sin hemligaste instinkt, i ett blindt
begär att gifva sig mera och fullare än någonsin, vågade
hon det som hon icke hade trott det vara möjligt att våga.
En kvaf skymning låg öfver rummet. Några tunna guldstrålar
sipprade in på sidan af rullgardinerna och skimrade
öfver en korg fylld med smultron, som stod på bordet
bredvid en flaska Astivin. Från tapeten vid hufvudgärden
smålog den venetianska damens bleka skugga med sina färglösa
läppar. I ett glas stod en allt för tung ros med sänkt hufvud
och släppte blad efter blad. Tystnaden var mättad med
kärlek; de njöto sin heta trötthet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faliljan/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free