- Project Runeberg -  Den röda liljan /
156

(1906) [MARC] Author: Anatole France Translator: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stod i sin grå resdräkt stödd mot terrassens balustrad och
kastade en sista blick ut öfver Blomsterstaden.

Hon hade ändtligen bestämt sig för att resa hem. Hennes
man bad henne därom i hvart och ett af sina bref. Om hon,
som han enträget bönföll om, inträffade i Paris de första
dagarne af maj, kunde de hinna med att ge två eller tre
middagar och några mottagningar före kapplöpningarne. Hans
grupp hade förts fram af opinionen. Strömmen bar honom
och förde honom fram; och Garain ansåg att grefvinnan
Martins salong kunde utöfva det bästa inflytande på landets
framtid. Dessa skäl rörde henne visserligen icke mycket,
men hon kände nu en viss välvilja för sin man och ville icke
stöta sig med honom. Hon hade för två dagar sedan fått
ett bref från sin far. Hr Montessuy vidrörde icke sin mågs
politiska framtidsperspektiv och gaf icke sin dotter några råd,
men han lät henne förstå att man i deras kretsar började
prata om grefvinnan Martins mystiska sejour i Florens bland
poeter och artister, och att Villa Bell på afstånd började få
ett visst fantastiskt-sentimentalt skimmer öfver sig. Själf
kände hon sig observerad på allt för nära håll här i Fiesoles
lilla värld. Fru Marmet besvärade henne, prins Albertinelli
började oroa henne i hennes nya lif. Professor Arrighi, hvars
umgänge prinsen tillhörde, hade mött henne en afton, då hon
tätt tryckt till Dechartres sida gick genom de ödsliga gatorna.
Professor Arrighi, författare till en afhandling rörande
åkerbruket, var den älskvärdaste af filosofer. Han hade vändt
bort sitt vackra heroiska ansikte med den hvita mustaschen,
och han hade blott dagen därpå sagt till den unga kvinnan:
“Förr i världen kände jag redan på långt håll när en vacker
dam kom i min närhet. Nu, då jag har kommit ur den ålder
i hvilken damerna betraktade mig med välvilja, har himlen
förbarmat sig öfver mig; den skonar mig från att se dem.
Jag har mycket dåliga ögon. Jag känner inte längre igen
ens det älskvärdaste ansikte i världen.“ Hon förstod honom
och ansåg sig varskodd. Hon längtade nu blott efter att få
dölja sin lycka i Paris’ oändlighet.

Vivian hade, då hon tillkännagaf sin afsikt att resa så
snart, försökt hålla henne kvar ännu några dagar. Men
Thérèse misstänkte att hennes väninna ännu var en smula
stött öfver det råd, som hon hade gifvit henne en natt i
kammaren med citronträdtapeten, och det föreföll henne i
hvart fall sannolikt att Vivian Bell icke längre kunde finna
odeladt nöje i det intima samlifvet med en väninna, som icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faliljan/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free