Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sympatiserade med det val hon gjort, och att prinsen hade
skildrat henne som en kokett, kanske lättfärdig kvinna. Hon
hade bestämt afresan till den 5 maj.
Dagen lyste ren och bedårande öfver Arnos dal. Thérèse
stod i tankar och såg ut i den rosiga morgonen, som hvilade
öfver Florens’ dimblå skål. Hon böjde sig fram för att vid
foten af de blommande sluttningarne söka upptäcka den
omärkliga punkt, där hon hade njutit en så oändlig lycka.
Kyrkogården bildade en liten mörk fläck därnere, och invid den
kunde hon mera ana än se via Alfieri. Hon såg i tankarne
på nytt den kära kammaren, hvars dörr hon helt visst aldrig
mera skulle öppna. De timmar, som runnit bort och som
aldrig mera skulle komma tillbaka, stodo för henne med samma
vemod som i en dröm. Hon kände sina ögon fördunklas,
sina knän vika sig och sin själ vackla. Det tycktes henne
som om hennes lif hade vikit bort från henne, som om hon
hade lämnat det kvar därborta i denna vrå, där hon såg
pinierna höja sina orörliga toppar. Hon förebrådde sig att
hon på detta sätt oroade sig utan skäl, då hon tvärtom hade
bort känna sig fylld af en lugn glädje. Hon visste att hon
skulle återfinna Jacques Dechartre i Paris. De skulle ha velat
inträffa där samtidigt eller allra helst resa dit tillsammans.
Men ehuru de hade funnit det nödvändigt att han stannade
kvar i Florens ännu tre eller fyra dagar, så var dock deras
återförening nära och dagen och timmen för deras möte
bestämd, och det var tanken härpå, som hon redan nu lefde
af. Hon bar sin kärlek med sig, den var inväfd i hennes
kött och rann i hennes blod. Och likväl stannade en del
af henne själf kvar i det lilla trädgårdshuset med dess getter
och nymfer, en del af henne själf, som hon aldrig skulle få
tillbaka. Midt i lifvets fulla glans kunde småsaker af en
oändligt utsökt och förfinad art smärta henne intill döden.
Hon erinrade sig, att Dechartre hade sagt åt henne:
“Kärleken är en gammal afgudadyrkare. Jag har plockat upp
från terrassen några svarta och förtorkade kvistar af en
ligusterbuske, emedan er blick hade hvilat på dem.“ Hvarför
hade hon icke tänkt på att taga med sig en sten, en enda
liten sten, från detta undangömda hus i hvilket hon hade
glömt hela världen?
Ett skrik från Pauline väckte henne ur hennes tankar.
Choulette, som plötsligt hade kommit fram midt igenom en
häck, hade omfamnat och kysst kammarjungfrun, som kom
med händerna fulla af kappor och resväskor för att lägga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
