- Project Runeberg -  Den röda liljan /
162

(1906) [MARC] Author: Anatole France Translator: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

du är långt borta. Kom!“ På detta sätt fann hon känslor
och bilder, i hvilka det låg evighet, alldeles friska och nya
i sin själ.

Under en vecka lefde hon helt och hållet i sitt inre lif,
värmd genom hela sin varelse af de ljufva minnen, som hon
gömde på från dagarne vid via Alfieri; hon tyckte sig ännu
andas in de kyssar hon mottagit, och hon älskade sig själf,
därför att hon var älskad. Hon lät göra sig nya toaletter och
slösade på dem en oändlig omsorg och en utsökt smak. Hon
ville behaga också sig själf. Hon blef tokig af oro då det
icke fanns något bref till henne på posten, och hon darrade
af glädje, då mannen bakom postluckan räckte henne ett
kuvert, på hvilket hon kände igen sin väns breda och sirliga
handstil; hon slukade med dessa bref sina minnen, sina begär
och sina förhoppningar. På detta sätt jagade timmarne raskt
hvarandra, sleto sönder och förtärde hvarandra.

Först från morgonen den dag, då han skulle komma,
blef tiden henne outhärdligt lång. Hon var vid stationen
innan tåget skulle komma. Det upplystes, att det var
försenadt. Det gjorde henne förtviflad. Hon trodde på
framgången af hvad hon en gång hade föresatt sig, och liksom
sin far ville hon på trots underordna slumpen under sin
vilja; därför tycktes henne detta dröjsmål, som hon icke
hade förutsett, snarlikt ett förräderi. Den gråa dager, som
under tre kvarts timme strömmade in på henne genom
banhallens glastak, tycktes henne långsamt aftaga som sanden
i ett omätligt timglas, hvilket mätte de minuter, som gingo
förlorade för hennes lycka. Hon förtviflade redan, då hon
i det röda ljuset från solen, som redan stod lågt, såg
snälltågets maskin, fruktansvärd och underkufvad, ila in och stanna
vid perrongen, och då hon bland mängden af resande, som
strömmade ut ur vaggongerna, såg Jacques, lång och smärt,
komma sig till mötes. Han såg på henne med detta uttryck
af mörk och lidelsefull glädje i blicken, som hon kände så
väl. Han sade:

— Ändtligen! Jag var rädd att jag skulle dö innan jag
fått återse er. Ni vet inte, och jag visste inte själf, hvilken
tortyr det är för mig att lefva en vecka skild från er. Jag
har gång på gång vändt tillbaka till det lilla trädgårdshuset
vid via Alfieri. Och jag har skrikit högt af kärlek och
förbittring i kammaren, du vet, framför den gamla pastellen.

Hon betraktade honom förtjust.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faliljan/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free