- Project Runeberg -  Den röda liljan /
167

(1906) [MARC] Author: Anatole France Translator: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de skulle tråka ut mig. Det, som inte har några
hemligheter för oss, tjusar oss inte längre.

Hon anslog en sårad ton:

— Det har ni aldrig sagt mig förr: att man inte längre
har någon tjusning för er, när man inte har någon
hemlighet kvar.

Han lade armen om hennes lif.

— O, det som lefver är blott allt för hemlighetsfullt.
Min älskade, för mig förblir du allt jämt en gåta hvars
okända betydelse för mig innehåller all lifvets lust och all
dödens hemskhet. Du behöfver inte vara rädd för att ge
bort för mycket af dig själf. Jag kommer alltid att åtrå dig,
och jag kommer aldrig att känna dig i botten. Äger man
verkligen någonsin hvad man älskar? Hvad äro våra kyssar
och smekningar annat än utbrott af en ljuf förtviflan? Då
jag håller dig i mina armar, söker jag dig ännu; och jag
äger dig aldrig, emedan jag alltid åtrår dig, emedan det är
det omöjliga och det oändliga, som jag åtrår i dig. Hur
satan skulle jag någonsin kunna få veta hvad du är? Ser
du, jag är ingen bildhuggare, fast jag har modellerat några
dåliga figurer. Jag är snarare ett slags poet och filosof,
och hvad jag söker i naturen är anledningar till oro och
plåga. Känslan för formen är mig icke nog. Mina kamrater
gyckla med mig för att jag icke kan nå dem i enkelhet. De
ha rätt. Och det svinet Choulette har också rätt, då han
vill att vi skola lefva utan tankar och utan begär. Vår vän
skomakaren vid Santa Maria Novella, som icke vet någonting
af allt det, som skulle kunna göra honom ond och olycklig,
är en mästare i konsten att lefva. Jag borde älska dig enkelt
och naivt, utan allt detta passionerade grubbel som gör mig
oresonlig och elak. Det finns ingen annan lycka än
okunnigheten och glömskan. Kom, kom, tanken på dig har marterat
mig allt för mycket medan jag var skild från dig, kom, min
älskade. Jag måste glömma dig själf i dig. Det är blott i
dig själf jag kan glömma dig och förlora mig själf.

Han tog henne i sina armar, han lyfte upp floret och
tryckte kyssar på hennes mun.

Men hon blef en smula uppskrämd här i detta stora
rum, hon kände sig generad i närvaro af alla dessa saker,
som voro henne främmande, och hon drog ned floret öfver
hakan igen:

— Här? sade hon. Det är omöjligt.

Han sade henne att de voro ensamma i huset.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faliljan/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free