- Project Runeberg -  Den röda liljan /
168

(1906) [MARC] Author: Anatole France Translator: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Ensamma? Och mannen med de förfärliga
mustascherna, som öppnade porten för mig?

Han smålog:

— Det är Fusellier, min fars gamla betjänt. Jag har
inga andra tjänare än han och hans hustru. Var lugn. De
hålla sig nere i portvaktarlogen, trogna och argsinta. Ni
kommer nog att få se fru Fusellier; hon är litet familjär,
jag förbereder er på det.

— Min vän, hvarför har herr Fusellier, som är
portvakt och hofmästare i en person, mustascher som en tatar?

— Min älskling, naturen har gifvit honom dem, och
jag låter honom gärna behålla dem. Jag tycker om att han
ser ut som en gammal fanjunkare, som har slagit sig på
trädgårdsodling; det ger mig illusion af att han är min
granne på landet.

Han drog henne, ned på sitt knä, där han satt på divanen,
han kysste henne, och hon kysste honom tillbaka.

Hon reste sig plötsligt.

— Visa mig de andra rummen. Jag är nyfiken. Jag
vill se allting.

Han förde henne upp i andra våningen. På väggarne.
i korridoren hängde akvareller af Philippe Dechartre. Han
öppnade en dörr och förde henne in i ett rum med möbler
i palisander.

Det var hans mors rum. Han hade låtit det stå orördt
med sin stämning af förflutna dagar, sin stämning af igår,
det enda förflutna som verkligen kan röra oss och stämma
oss sorgset. Rummet hade stått obebodt i nio år och gjorde
likväl intryck af att ännu icke ha hunnit vänja sig vid
ensamheten. Spegelbyrån tycktes ännu söka efter den gamla
damens blick, och på pendylen af onyx stod en tankfull
Sapho och undrade hvarför hon icke längre hörde ljudet af
pendeln.

På väggen sutto två porträtt. Det ena, som var af
Ricard, föreställde Philippe Dechartre, med blek hy, det
långa håret i oordning och blicken dränkt i romantiskt
drömmeri och med en mun, som uttryckte godhet och lätthet att
tala. Det andra porträttet var måladt af en mindre orolig
hand och framställde en dam, hvarken ung eller gammal,
nästan vacker i sin genomskinliga magerhet. Det var fru
Philippe Dechartre.

— Min stackars mammas rum är som jag själf, sade
Jacques: det har sina minnen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faliljan/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free