- Project Runeberg -  Den röda liljan /
173

(1906) [MARC] Author: Anatole France Translator: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

då svallvågorna nådde stranden, tycktes huset gunga som
ett fartyg, där det nästan hängde öfver vattnet.

— Jag tycker om floden, sade Thérèse och vände sig
till sin vän. Min Gud, hvad jag är lycklig!

Deras läppar möttes.

Och medan de sjönko in i kärlekens förtrollning, glömde
de tiden, och det enda som hjälpte dem att mäta den var
detta svala vattenplask under det halföppna fönstret,
vågsvallet som upprepades hvar tionde minut, hvar gång en
ångbåt gick förbi.

Hon reste sig till hälften på örngåttskuddarne, och
medan hennes kläder, som hon otåligt hade kastat af sig, lågo
kringströdda här och där på golfvet, betraktade hon i spegeln
sin blomstrande nakenhet. Och på sin väns smeksamma
loford svarade hon:

— Ja, det är sant att jag är skapad för kärleken.

Med en förtjusande oblyghet granskade hon sin kropp
i den mattröda dagern, som gaf en högre färg åt kindernas,
munnens och bröstens bleka eller röda rosor.

— Jag älskar mig själf, därför att du älskar mig.

Ja i sanning, han älskade henne; och det var honom
omöjligt att förklara för sig själf hvarför han älskade henne
med en så brinnande andakt och med ett slags heligt raseri.
Det var icke för hennes skönhets skull, denna skönhet som
dock var så sällsynt och som var honom så oändligt dyrbar.
Hon hade linjernas förtrollning, men linjen följer rörelsen
och är ständigt stadd på flykt; den förlorar sig och kommer
igen, den förorsakar estetisk glädje och förtviflan. Man
beundrar och förundras. Men det som gör att man åtrår och
älskar, det är en hemlig kraft, ljuf och förfärlig och
mäktigare än skönheten. Bland tusen kvinnor finner man en
enda, som man aldrig kan lämna när man en gång har ägt
henne, en enda som man alltid vill äga och äga på nytt.
Det är själfva blomman af hennes kött, som förorsakar denna
obotliga sjukdom hvars namn är kärlek. Och det är ännu
något annat, något osägbart, det är hennes kropps själ. Hon
var denna kvinna, som man icke kan öfvergifva och icke
bedraga.

Hon utropade förtjust:

— Mig kan man inte öfvergifva, säg?

Hon frågade honom hvarför han icke ville göra en byst
af henne, då han fann henne så vacker.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faliljan/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free