Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hvarför? Därför att jag är en medelmåttig skulptör.
Och jag vet det; hvilket icke tyder på en medelmåttig själ.
Men om du nödvändigt vill tro, att jag är en stor konstnär,
så kan jag gifva dig andra skäl. För att skapa en gestalt
som lefver måste man behandla modeller som en låg
materia, ur hvilken man drar skönheten som ett extrakt, och
som man pressar och kramar för att draga essensen ur den.
Men du — i dina linjer, i din kropp, i hela din varelse
finns ingenting, som icke är mig lika dyrbart. Om jag
skulle göra en byst af dig, skulle jag slafviskt haka mig
fast vid alla dessa småsaker, som äro allt för mig, emedan
de äro små delar af dig. Jag skulle dumt och envist hänga
mig fast vid dem, och jag skulle aldrig nå fram till att skapa
ett helt.
Hon betraktade honom en smula öfverraskad.
Han återtog:
— Ur minnet skulle jag kanske kunna göra det. Jag
har gjort en liten blyertsskiss, som jag alltid bär på mig.
Då hon nödvändigt ville se den, tog han fram den och
visade henne den. Det var en mycket djärf och förenklad
liten studie på ett blad i en skissbok. Hon kände icke igen
sig. Hon fann en viss skärpa i den, ett uttryck, som hon
icke visste af, att hon hade.
— Det är alltså på det sättet du ser mig. Det är så
jag ser ut för dig?
Han lade ihop skissboken.
— Nej, det är bara en enstaka iakttagelse, en anteckning,
ingenting annat. Men jag tror att den är riktig. Det
är antagligt att du icke ser dig själf alldeles på samma sätt,
som jag ser dig. Hvar mänsklig varelse är något annat och
olika för hvar och en, som ser på henne.
Och han tillade muntert:
— Så tillvida kan man säga att samma kvinna aldrig
har tillhört två män. Det är en af Paul Vence’s idéer.
— Jag tror att den är sann, sade Thérèse.
Hon frågade:
— Hvad är klockan?
Hon var sju.
Hon skyndade på honom, de måste fara hem. Hon kom
hem allt senare för hvarje dag. Hennes man hade observerat
det. Han hade sagt: “Vi komma alltid sist till alla middagar;
det tycks vara oundvikligt.“ Men han blef själf dagligen
fördröjd i deputeradekammaren, där man diskuterade budgeten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
