- Project Runeberg -  Den röda liljan /
176

(1906) [MARC] Author: Anatole France Translator: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och tamarisker såg ut öfver stranden, hafvet, uddarne och
skären, och läste de bref som hon hade varit och hämtat
på morgonen vid postkontoret i Saint Malo, och som hon icke
hade kunnat bryta på ångfärjan bland alla passagerarne.
Nästan strax efter frukosten hade hon stängt in sig på sitt
rum; där bredde hon ut sina bref på knäna framför sig och
läste dem girigt, i brådska som man njuter en stulen lycka.
Klockan två skulle hon göra en promenad i mail-coach med
sin far, sin man, prinsessan Seniavine, fru Berthier d’Eyzelles,
fru till deputeraden, och fru Raymond, gift med akademikern.
Hon hade fått två bref denna dag. Det första andades en
glädtig och utsökt doft af kärlek. Aldrig hade Jacques visat
sig lyckligare, enklare, mera munter och mera intagande.

Ända sedan han lärt älska henne, skref han, hade glädjen
gjort hans gång genom lifvet så lätt och sväfvande att han
knappt rörde vid jorden. Han var blott rädd för en enda
sak: för att det hela skulle vara en dröm, och att han skulle
vakna och finna, att de icke kände hvarandra. Helt visst,
han drömde. Och hvilken dröm: trädgårdshuset vid via
Alfieri, värdshuset i Meudon, deras kyssar, hennes gudomliga
skuldror, hela hennes kropp, mjuk, frisk och doftande som
en bäck, som rinner fram mellan blommor. Antingen drömde
han vaken, eller han var en drucken man, som sjöng under
ruset. Hans lycka hade beröfvat honom hans förstånd. Hon
var frånvarande, och dock såg han henne ständigt för sina
ögon. “Ja, jag ser dig tätt intill mig, jag ser fransarne öfver
dina ögon, hvilkas grå färg är mera förtrollande än allt
himlens och blommornas blå, dina läppar, som både till form
och smak likna en underbar frukt, dina kinder i hvilka ditt
leende sätter två små gropar som jag tillber; jag ser dig
skön och åtrådd, men flyende och glidande undan för mig,
och då jag breder ut mina armar emot dig är du redan
försvunnen, och jag ser dig långt borta, på en lång solbelyst
strand, jag ser dig i din skära klädning, med uppspändt
parasoll, och du är icke större än en ljungblomma. O, du är
lika liten, som jag såg dig en dag i Florens, när jag stod
uppe i Campanilen och du gick nedanför på domkyrkotorget.
Och jag säger till mig själf detsamma som jag sade den
dagen: “En blomma, ett litet frö vore tillräckligt att skymma
bort henne för mig helt och hållet, och likväl är hon för
mig all glädjens och smärtans oändlighet.“

Han beklagade sig blott öfver den plåga som hennes
frånvaro tillfogade honom. Och likväl blandades själfva hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faliljan/0180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free