- Project Runeberg -  Den röda liljan /
179

(1906) [MARC] Author: Anatole France Translator: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mot hvilken ditt hufvud har hvilat, är han kanske hos dig.
Han är det utan allt tvifvel. Han far hvarje år till löpningarna
i Dinard. Man har sagt mig det. Jag ser honom för mig.
Jag ser allt. Om du visste hvilka syner jag är besatt af,
skulle du säga: “han är galen!“ och du skulle förbarma dig
öfver mig. O, jag skulle vilja glömma dig, dig och hela
världen. Men jag kan icke. Du vet allt för väl, att jag icke
kan glömma dig annat än i dig själf. Jag ser dig oafbrutet
för mina ögon med honom. Det är en tortyr. Jag trodde
mig vara olycklig den där natten du minns, vid stranden af
Arno. Men då visste jag i verkligheten icke hvad det ville
säga att lida. Nu vet jag det.“

Thérèse tänkte, då hon kom till slutet af detta bref:
“Ett ord, framkastadt af en slump, har satt honom i detta
tillstånd. Ett enda ord har störtat honom i förtviflan och
nästan i vanvett.“ Hon undrade hvilken eländig människa
det kunde vara, som hade talat om henne på det sättet. Hon
misstänkte två eller tre unga män, som Le Ménil hade
presenterat för henne för länge sedan, och som han hade rådt
henne att vara på sin vakt emot. Och i ett af dessa utbrott
af blek och kall förbittring, som hon hade ärft af sin far,
sade hon till sig själf: “Jag skall veta det.“ Men hvad skulle
hon göra innan dess? Hennes vän var förtviflad, galen, sjuk;
hon kunde icke skynda till honom, sluta honom i sina armar
och kasta sig till hans bröst med en sådan kroppens och
själens hängifvenhet, att han förstod att hon tillhörde honom
helt och hållet, och så att han måste tro henne. Att skrifva!
Hur mycket bättre vore det inte att själf söka upp honom,
att utan ord sjunka i hans armar och sedan säga honom:
“Vågar du ännu tro, att jag tillhör någon annan än dig?“
Men hon kunde bara skrifva till honom. Hon hade knappt
börjat sitt bref, då hon hörde röster och skratt i trädgården.
Prinsessan Seniavine stod redan med foten på vagnens fotsteg.

Thérèse skyndade ned och kom lugn och småleende ut
på gårdstrappan; hennes bredbrättade halmhatt, klädd med
vallmo, lade hennes ansikte i en genomskinlig skugga, i
hvilken hennes grå ögon tindrade.

— Min Gud, hvad hon är vacker! utropade prinsessan
Seniavine. Och hvad det är synd att man aldrig ser till
henne. Om förmiddagarne går hon ombord på färjan och
traskar omkring i gränderna i Saint Malo; och om
eftermiddagen stänger hon in sig i sitt rum. Hon undviker oss.

De åkte längs med strandens vida halfcirkel, förbi villorna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faliljan/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free