- Project Runeberg -  Den röda liljan /
184

(1906) [MARC] Author: Anatole France Translator: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


I rummet, detta rum där allt förde hennes talan, där
möblerna, gardinerna, tapeterna berättade om deras kärlek,
hviskade hon de ljufvaste ord i hans öra:

— Hur kunde ni tro ... Det var en galenskap ... Hur
skulle en kvinna som en gång har känt er kunna härda ut
med en annan efter er?

— Men förut?

— Förut väntade jag på er.

— Och han var icke vid löpningarne i Dinard?

Hon trodde inte det; men hvad som var säkert var att
hon inte hade varit där. Hästar och hästkarlar tråkade ut
henne.

— Jacques, ni har ingenting att frukta af någon annan,
eftersom ingen annan kan jämföras med er.

Tvärtom, han visste hur litet han betydde och hur litet
man öfver hufvud taget betyder i denna värld, där varelserna
skakas om liksom sädeskornen och agnarne i en kastskofvel
och förenas eller skiljas genom en stöt af den hand som
håller i redskapet. Och till och med denna symbol tycktes
honom innebära för mycket af lagbundenhet och ordning för
att fullt kunna tillämpas på människolifvet. Människorna
tycktes honom snarare vara i samma läge som bönorna i
urhålkningen på en kaffekvarn. Han hade fått ett mycket
starkt intryck däraf för ett par dagar sedan, då han såg fru
Fusellier mala kaffe i sin kvarn.

Thérèse sade till honom:

— Hvarför har ni så litet känsla af ert eget värde?

Hennes ord sade icke mycket, men hennes ögon talade,
hennes gester och hennes barm, som häfdes och sänktes.

I förvåningen och glädjen öfver att se henne och höra
henne tala lät han öfvertyga sig.

Hon frågade honom hvem det var som hade sagt honom
de där infamierna.

Han hade icke något skäl att dölja det för henne. Det
var hr Daniel Salomon.

Hon blef icke öfverraskad. Daniel Salomon gällde för
att icke kunna vara någon kvinnas älskare; till gengäld ville
han åtminstone vara invigd i deras kärlekshistorier och veta
deras hemligheter. Hon gissade hvarför han hade talat om
henne så som han hade gjort:

— Jacques, ni får inte bli ond på mig för hvad jag nu
har att säga er. Ni är inte särdeles skicklig i konsten att
dölja edra känslor. Han misstänkte att ni älskade mig, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faliljan/0188.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free