Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mångskiftande själ, ett enastående behag i det intima samlifvet,
en gåfva att intaga och tillfredsställa själen på samma gång
som kroppen.
— En enfärgad ministär, utropade Garain, ja, det är
lätt sagdt. Men man måste icke desto mindre taga hänsyn
till de olika grupperna inom kammaren, deras önskningar
och intressen.
Han var orolig. Han kände sig omgifven af lika många
snaror som han själf hade lagt ut. Till och med hans närmaste
medarbetare började visa honom misstroende.
Grefve Martin ville att den nya ministären skulle stå i
samklang med den nya anda som börjat göra sig gällande.
— Er lista är sammansatt af personligheter af väsentligt
olika ursprung och färg, sade han. Men just möjligheten, ja,
jag skulle vilja säga nödvändigheten att införa enhet i
synpunkter i republikens styrelse är kanske det betydelsefullaste
af alla de nya fakta som de senaste årens politiska historia
har fört med sig. Dessa idéer har ni ju själf, min kära
Garain, mer än en gång gifvit ett vältaligt uttryck.
Hr Berthier d’Eyzelles sade ingenting.
Senatorn Loyer rullade små brödkulor mellan sina fingrar.
Han var en gammal värdshuskund och var sedan länge van
vid att få sina bästa idéer medan han rullade brödkulor eller
skar i en buteljkork. Han lyfte upp sitt rödbrusiga ansikte
från hvilket ett osnyggt skägg hängde ned. Han betraktade
Garain med en blick som han försökte tygla men i hvilken
det lyste en liten röd gnista:
— Det är hvad jag har sagt, fast ingen har velat tro
mig: den monarkiska högerns försvinnande har varit till
obotlig olycka för det republikanska partiets ledare. Mot detta
parti var det lätt att regera. Det bästa stödet för en regering
är oppositionen. Kejsardömet regerade mot orléanisterna
och mot oss; Mac-Mahon mot republikanerna. Vi ha haft
den ännu större turen att regera mot högern. Hvilken
förträfflig opposition var inte denna höger, hotfull och vanmäktig,
enfaldig, hederlig, impopulär! Man borde ha sörjt för att få
behålla den. Man förstod inte det. Och för resten, vi måste
ju medge det — allt blir utslitet till sist. Likväl måste man
alltid regera emot någonting. Den dag i dag äro socialisterna
de enda som kunna lämna oss det stöd som högern i femton
år har gifvit oss så ihärdigt och så ädelmodigt. Men de äro
för svaga. Man borde stärka dem, låta dem växa till, göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
