Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fina grå regnet duggade öfver avenyerna eller som solen
släpade sitt kallnade klot öfver den frusna himlen — för
henne, och för att hon vid sitt inträde i det lilla huset i
Ternes skulle kunna säga: “det blåser i dag“ eller “det
regnar“ eller “det är vackert väder“ och på detta sätt lägga
in de yttre tingens oändlighet i sin kärleks förtrolighet. Och
hvarje ny dag som rann upp tycktes henne vacker, emedan
den förde henne i hennes väns armar.
Medan hon denna dag, liksom alla andra, styrde sina
steg till det lilla huset i Ternes, tänkte hon på den oväntade
lycka som hade fallit på hennes lott, denna lycka som var
så rik och full och på hvilken hon nu ändtligen kände sig
säker. Och hon sade till sig själf, medan hon gick framåt
i det döende solljuset, som vintern redan hade blekt:
— Han älskar mig. Jag tror att han älskar mig helt.
Och för honom är det lättare och naturligare att älska än
för andra män. De ha andra idéer och föreställningar, som
styra deras lif, en tro, vanor och intressen. De tro på Gud,
eller på sina plikter, eller på sig själfva. Han tror blott på
mig. Jag är hans gud, hans plikt och hans lif.
Och hon tänkte vidare:
— Men det är också sant att han icke känner behof af
någon, icke ens af mig. Hans tanke är en hel värld, en rik
och stor värld, och han skulle med lätthet kunna lefva i den.
Men jag kan icke lefva utan honom. Hvad skulle det bli af
mig om jag förlorade honom?
Hon kände sig lugn vid tanken på det starka begär hon
ingaf honom och som hade blifvit en förtrollning och en vana.
Hon erinrade sig att hon en dag hade sagt till honom: “Din
kärlek till mig är helt och hållet sinnlig. Jag beklagar mig
inte öfver det; det är kanske den enda sanna kärleken.“
Och han hade svarat: “Det är den enda stora och den enda
starka kärleken. Den meter med sitt eget mått och strider
med sina egna vapen. Den är uppfylld af bilder och
symboler. Den är våldsam och outgrundlig. Den är bunden vid
köttet och vid köttets själ. Allt annat är blott sken och
bedrägeri.“ Hon kände sig nästan lugn i sin glädje.
Hennes bäfvan och hennes oro hade försvunnit som
ovädersmoln om sommaren. Deras kärleks svåraste tid hade varit
den, då de lefde skilda, långt borta från hvarandra. Man
bör aldrig lämna hvarandra då man älskar hvarann.
I hörnet af aveny Marceau och rue Galilée tyckte hon
sig känna igen eller snarare ana skuggan af en gestalt, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
