Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han återtog:
— Rosebud. En vacker jakt om tjugufyra ton. Jag
hade sex mans besättning. Jag manövrerade med den. Det
var en förströelse.
Han tystnade. Hon gick långsamt, sorgsen, men i
synnerhet uttråkad. Hans ord läto främmande för hennes öron,
och det föreföll henne absurdt och outsägligt pinsamt att
hon måste höra på honom.
Han återtog:
— Jag blygs att säga er hur jag har lidit ombord på
denna båt.
Hon vände litet på hufvudet. Hon kände att det var
sant, det som han sade.
— O, jag förlåter er. Jag har tänkt öfver mycket i
ensamheten. Jag har tillbragt nätter och dagar utsträckt på
en soffa i däckshytten; och jag vred och vände ständigt
samma tankar i mitt hufvud. Jag har tänkt mera under
dessa sex månader än jag förut har gjort i hela mitt lif.
Skratta inte. Det finns ingenting som i den grad förmår
vidga vår tanke som smärtan. Jag förstod, att om jag hade
förlorat er så var det mitt eget fel. Jag borde bättre ha
förstått att hålla er kvar. Och medan Rosebud ilade öfver
hafvet, låg jag utsträckt på magen och sade till mig själf:
“Jag kunde icke hålla henne kvar. O, om jag kunde börja
om igen, från början! Och genom att tänka och lida förstod
jag slutligen. Jag förstod att jag icke tillräckligt hade trängt
in i er smak och edra idéer. Ni är en öfverlägsen kvinna.
Jag hade icke märkt det förut, emedan det icke var därför
jag älskade er. Jag stötte och retade er utan att vilja eller
ana det.“
Hon skakade på hufvudet. Han fortfor:
— Jo, jo! Jag har ofta stött er. Jag var icke alltid
nog grannlaga mot er. Det uppstod missförstånd mellan oss.
Det kom sig af att vi icke ha samma natur. Och dessutom
förstod jag mig icke på att förströ er. Jag kunde icke hitta
på de förströelser som ni behöfde; jag skaffade er icke de
slags nöjen som passar för en intelligent kvinna som ni.
Han var så enkel och så sann i sin ånger och sin
smärta, att hon kände sympati för honom. Hon sade mildt:
— Min vän, jag har aldrig haft någon anledning att
beklaga mig öfver er.
Han återtog:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
