Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Allt hvad jag nu säger er är sant. Jag har förstått
det sedan, i ensamheten på hafvet, på min båt. Jag har
ombord på den tillbragt timmar sådana att jag icke skulle
önska dem åt den man som har gjort mig mest ondt af alla.
Mer än en gång ville jag kasta mig i hafvet. Jag gjorde
det icke. Jag vet icke om det var på grund af mina religiösa
grundsatser och för mina släktingars skull, eller om det bara
var mod som fattades mig. Kanske var det därför att ni,
långt bortifrån, ännu höll mig fast vid lifvet. Jag drogs
alltjämt till er. Därför är jag nu här. I två dar har jag
stått på utkik efter er. Jag har icke velat göra visit hemma
hos er. Jag skulle icke ha träffat er ensam, icke fått
tillfälle att tala med er. Och dessutom skulle ni då ha varit
tvungen att ta emot mig. Jag ansåg det vara bättre att tala
med er på gatan. Det är en idé som, också den, kom öfver
mig ombord på min båt. Jag tänkte: På gatan kan hon
lyssna till mig om hon vill, liksom för fyra år sedan i parken
vid Joinville, under statyerna, vid fontänen.
Och han återtog med en tung suck:
— Ja, som vid Joinville, eftersom allt måste börjas om
från början. I två dar har jag stått på vakt utanför ert hus.
I går regnade det; ni åkte ut. Jag skulle ha kunnat följa
efter er och taga reda på hvart ni åkte. Jag hade god lust
att göra det. Men jag gjorde det icke. Jag vill icke göra
någonting som kan misshaga er.
Hon räckte honom handen.
— Tack, sade hon. Jag visste att jag icke skulle
behöfva ångra det förtroende som jag har visat er.
Hon var otålig och enerverad, rädd för hvad han
ytterligare skulle kunna ha att säga henne, hon ville bryta af
samtalet och komma undan honom.
— Farväl, sade hon. Ni har hela ert lif framför er.
Ni är lycklig. Lär er förstå att ni är det, och plåga er inte
för det som icke är någon plåga värdt.
Men han hejdade henne med en blick. Hans ansikte
hade fått detta häftiga och beslutsamma uttryck som hon så
väl kände till.
— Jag har sagt er att jag måste tala mer. Hör på
mig ett ögonblick.
Hon tänkte på Jacques, som redan väntade henne.
En och annan förbigående kastade en hastig blick på
henne och fortsatte sin väg. Hon stannade under ett naket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
