Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ack, om man visste hur litet vi förmå sedan vi väl
ha kommit till makten!
Han gaf henne del af sina intryck. Berthier var
reserverad. De andra voro ogenomträngliga. Loyer var den enda
som strax visade en stark lust att göra sin makt gällande.
Hon hörde på honom utan uppmärksamhet och utan
otålighet. Detta färglösa ansikte och denna tunna röst
markerade för henne blott, liksom en klocka, hur minuterna
långsamt och en för en runno bort.
— Han har haft besynnerliga infall, Loyer. Till exempel
då han som kultusminister förklarade sig stå strängt på
konkordatets grund. “Biskoparne“, sade han, “äro andliga
prefekter. Jag ämnar beskydda dem, eftersom de nu stå under
mitt kommando. Och genom dem skall jag behärska den
andliga landtpolisen: kyrkoherdarne.“
Han erinrade henne om att hon nu skulle komma in i
en värld som icke var hennes vanliga, en värld som var
mera vulgär och som kanske skulle stöta henne. Men deras
ställning gjorde det nödvändigt för dem att icke förakta någon.
För öfrigt visste han att han kunde räkna på hennes takt
och hennes vänskap för honom.
Hon såg på honom, en smula uppskrämd.
— Det är väl inte så brådtom, min vän. Vi få se längre
fram ...
Han var trött, tillintetgjord. Han sade godnatt åt henne
och rådde henne att sofva. Hon förstörde sin hälsa genom
att ligga och läsa hela nätterna.
Han gick.
Hon lyssnade till ljudet af hans steg, som voro litet
tyngre än vanligt medan han gick genom sitt arbetsrum, som
var öfverlastadt med tidningar och blå böcker, och in i sin
sängkammare. Där skulle han sofva, kanske. Hon kände
nattens tystnad hvila tung öfver sitt bröst. Hon såg på sin
klocka. Den var half två.
Hon sade till sig själf: “Han lider också ... Han såg
på mig med så mycken förtviflan och vrede i blicken!“
Men hon kände att hon hade allt sitt mod och all sin
eld i behåll. Det som gjorde henne otålig var att hon var
fånge där, som i en cell. Först då dagen kom blef hon fri;
då skulle hon skynda till honom, hon skulle träffa honom
och förklara allt. Det var så enkelt! Midt i sina tankars
pinsamma entonighet lyssnade hon till ljudet af de åkdon
som då och då, med långa mellanrum, skramlade förbi på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
