Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hennes röst klagade i en ljuf och litet sjungande ton:
— Hvarför kom du inte förr? Hvarför?
Hon släpade sig fram till honom, hon ville taga hans
händer, fatta om hans knän. Han stötte henne tillbaka.
— Jag var döf och blind, sade han. Jag trodde det
icke, jag visste det icke. Jag ville ingenting veta.
Han reste sig och bröt ut, hatfullt:
— Jag ville inte att det skulle vara han! Inte han!
Hon satte sig på den plats han hade lämnat och började
med sakta klagande röst förklara sitt förflutna för honom.
På den tiden kände hon sig ensam, utkastad i en värld som
föreföll henne fruktansvärdt banal. Så skedde det. Hon
hade gifvit vika. Men hon hade ångrat det nästan strax.
O, om han blott visste i hvilket svårmod och i hvilken
tråkighet hennes lif hade runnit bort, skulle han icke vara
svartsjuk. Han skulle beklaga henne.
Hon skakade på hufvudet och såg på honom mellan
de nedfallna slingorna af sitt hår, som hade kommit i oordning:
— Men den som jag talar med dig om var en annan
kvinna än jag. Jag har ingenting gemensamt med henne.
Jag har icke funnits till förrän jag lärde känna dig, förrän
jag tillhörde dig.
Han hade börjat gå häftigt af och an i rummet, utan
mening, som han hade gått längs med Seinens strand. Han
brast ut i ett smärtsamt skratt:
— Ja, men medan du älskade mig — hvad gjorde under
tiden den andra kvinnan, hon som icke var du?
Hon betraktade honom upprörd.
— Du kan alltså tro ...
— Ni träffade honom inte i Florens, ni följde honom
inte till stationen?
Hon sade honom hur han hade rest till Italien för att
träffa henne, att hon hade träffat honom och brutit med
honom, att han hade rest sin väg uppretad och att han
sedan hade försökt återtaga henne, men att hon knappt hade
märkt det ens.
— Min vän, jag ser ingenting annat än dig i världen.
Han skakade på hufvudet.
— Jag tror dig inte.
Hon blef häftig:
— Jag har sagt er allt. Anklaga mig, döm mig om
ni vill, men såra mig blott inte i min kärlek till er. Det
förbjuder jag er.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
