Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Departementets personal hade redan hunnit på en gång
smickra, irritera och trötta honom med sitt kryperi.
— Min kära vän, sade han, ni får inte glömma att
göra en visit hos fru Berthier d’Eyzelles. Ni vet att hon
är ömtålig.
Hon svarade icke. Medan han doppade sina gula fingrar
i glasskålen, lyfte han upp hufvudet och såg, att hon var
så trött och förstörd, att han icke vågade säga något vidare.
Han fann sig stå inför en hemlighet, som han icke
ville känna, inför en djup och hemlig sorg som kunde bryta
ut vid ett enda ord. Det ingaf honom oro, fruktan och ett
slags respekt.
Han lade bort sin servet:
— Ursäkta mig, min vän.
Och han gick ut.
Hon åt ingenting. Hon kunde icke få ned något. Allt
ingaf henne en oöfvervinnelig motvilja.
Framemot klockan två kom hon tillbaka till det lilla
huset i Ternes. Hon fann Jacques i hans rum. Han rökte
en kort pipa. En kaffekopp stod på bordet, nästan tom.
Han betraktade henne med en hårdhet i blicken som isade
henne. Hon vågade icke tala, hon kände att allt hvad hon
kunde säga blott skulle såra och reta honom och att hon
eggade upp hans vrede blott genom att visa sig, stum och
stilla. Han visste att hon skulle komma tillbaka; han hade
väntat henne med hatets otålighet och med lika ångestfullt
hjärta, som han fordom hade väntat henne i trädgårdshuset
vid via Alfieri. Det gick plötsligt upp för henne, bländande
klart, att hon hade gjort orätt i att komma. Om hon hade
dröjt skulle han ha begärt henne, längtat efter henne, kanske
kallat på henne. Men det var för sent. Och för öfrigt, hon
var för upprörd för att kunna gå till väga med list.
Hon sade till honom:
— Ni ser mig här. Jag har kommit tillbaka. Jag har
icke kunnat göra annorlunda. Och det var också helt
naturligt, eftersom jag älskar dig. Du vet det.
Hon hade redan förstått att allt hvad hon kunde säga
blott skulle reta honom. Han frågade henne om hon sade
på samma sätt vid rue Spontini.
Hon betraktade honom med en djup sorg i blicken:
— Jacques, ni har ofta sagt mig, att ni längst inne
kände ett djup af hat och bitterhet mot mig. Ni tycker om
att se mig lida. Jag ser det nu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
