Läsare, där du sitter i din lugna boning, omgifven af freden, lugnet och civilisationen, erinrar du dig dessa än stora, än tårfulla minnen, som ännu efter århundraden kvarstanna, än strålande med solens glans, än skymmande likt outplånliga blodfläckar häfdernas brokiga blad? Förmå dina tankar, tyngda af hvilan, flytta sig tillbaka till det förgångnas fasor och fröjder, icke likgiltigt irrande från det ena till det andra, som retar din nyfikenhet, utan lefvande, åskådligt och varmt såsom stode du själf midtibland dessa nu längesedan utkämpade strider, blödde i dem, segrade eller föll i dem och kände ditt hjärta klappa af hopp eller bäfvan, allteftersom lyckan log eller svek? Stående på historiens höjd och blickande vidt omkring på mänskliga ödens vilda tummelplats, kan (du förflytta dig ned i dälden af det förgångna, det kroppsligt begrafna och multnade, men andligt odödliga lif, som utgör historiens väsende och innehåll? Har du väl någonsin sett historien afbildas såsom en gubbe med vis panna och stelnadt hjärta, vägande allt med förståndets vågskål? Är icke häfdernas genius fastmer en evigt blomstrande flicka, full af eld, med ett brinnande hjärta och en flammande själ, mänskligt varm och mänskligt skön?
Därför - har du förmågan att lida eller jubla med släkten som
varit, att hata med dem, att älska med dem, att hänryckas, att
beundra, att förakta, att förbanna, såsorn de gjort, med ett ord, att
lefva bland dem med hela ditt hjärta och icke blott med ditt kalla
betraktande förstånd, välan så följ mig! Jag leder dig ned i dälderna;
min hand är svag och mina taflor ringa, men ditt hjärta skall leda dig
bättre än jag, på det förtröstar jag - och begynner.
