- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Första cykeln /
6. Finnarne vid Lech

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

6. Finnarne vid Lech.

Innan vi gå vidare i vår berättelse, blir det nödigt att ännu kasta en blick tillbaka på Frankfurt.

Fröken Regina blef efter sitt olyckliga omvändelsebesök hos konungen strängt bevakad samt fram på våren vid första öppet vatten öfverskickad till Finland, där berättelsen en dag torde komma att återfinna henne. Icke religionshatet, än mindre hämnden föranledde den annars så ädelmodige Gustaf Adolfs vrede mot denna unga flicka; ett missbrukadt förtroende sårar ett ädelt hjärta djupt, och Regina gjorde intet för att betaga konungen hans tanke om hennes brottslighet; hon styrkte den fastmer genom sin fanatism, och hatet kämpade ännu i hennes ringa hjärta om den plats, som ensam bort tillkomma kärleken.

En oförklarlig händelse ökade konungens harm. Samma natt som jesuiten pater Hieronymus af Bertel fördes till stadsfängelset för att dagen därpå blifva hängd, undkom denne farlige munk, man visste icke huru. Desse mörkrets män hade öfverallt sitt medhåll och sina hemliga gångar; ännu samma natt fann man en därtills okänd löndörr till konungens sängkammare. Bertels oskuld kom väl därigenom i öppen dag, men hans nya fel att låta sin fånge undkomma uppretade ånyo konungens harm, och den unge löjtnanten behöll sin plats i ledet som simpel soldat.

Redan i medlet af Februari 1632 begynte konungen rusta till uppbrott, intog i Mars, efter två veckors belägring, det fasta Kreuznach och kvarlämnade drottningen, jämte Axel Oxenstjerna i Mainz. Men Tilly hade under tiden öfverrumplat Gustaf Horn i Bamberg och gjort stor förödelse. Konungen ryckte i hans spår nedåt Donau och sökte att öfver Lech intränga i Bajern. Förgäfves invände hans fältherrar att strömmen var strid och djup samt att kurfursten med Tilly, Altringer och 22,000 man väntade honom på motsatta stranden. Konungen talade Alexanders ord vid Granicus: »Skola vi, som gått öfver Elbe, Oder och Rhen, ja öfver själfva Östersjön, stanna försagda vid Lechfloden?» Och öfvergången beslöts.

Länge red konungen längs stranden att söka ett passligt ställe. Slutligen fann han det vid en krökning af floden; en af hans dragoner förklädde sig till bonde, låtsande vilja öfver, och lockade ur de godtrogne bajrarne att Lech var tjugutvå fot djup. Några bondstugor nedrefvos, af timret gjordes lagom höga träbockar för en blifvande brygga, fyra batterier med inalles sjuttio kanoner uppfördes på stranden, och löpgrafvar inrättades för skarpskyttarne, medan en tjock rök af rå ved och våt halm insvepte hela nejden i mörker.

Dock Tilly var gammal och klok; snart stod han med hela sin här i skogen på andra stranden, uppförde starka förskansningar och gräfde i den sanka marken djupa diken, hvarifrån hans musketörer riktade en mördande eld. Den 3 April begynte de svenska kanonerna gifva svar på tal och sopade den gentöfver liggande landtungan ren. Den 5 April hade man utlagt bockarna midtunder fiendens eld; nu kastades plankor däröfver och, som vanligt, skickades finnarne främst i elden. Trehundra af deras fotknektar, alla frivillige, den lille tjocke Larsson och den käcke savolaksaren Paavo Lyydikäin i spetsen, fingo befallning att gå öfver plankorna, för att vid motsatta stranden uppföra en skans till broändans försvar, och åt hvar och en lofvades i belöning tio riksdaler. Det var ett högtidligt och afgörande ögonblick, på hvilket Bajerns öde berodde, ty hvarje stund kunde en af Tillys kulor träffa bryggan och hindra öfvergången.

Finnarne bortlade gevären, togo hackor och spadar samt rusade i fullt språng under hurrarop öfver plankorna. Den förfärligaste korseld ur alla Tillys skansar riktades genast mot denna enda punkt; hvarje ögonblick nedslog en kula i vattnet, yrde kring sig ett högt skum och studsade hvinande mot den klena bryggan, än förlöpande sig mot stranden, än hoppande i höga bågar öfver de framrusande finnarne, än nedslående midtibland dem och kringströende i vågen deras sönderskjutna lemmar. Det är icke sagdt huru många af de trehundra kommo öfver; nog af, de som kommo hade icke tid hvarken att se sig tillbaka eller att räkna sitt antal, de höggo friska tag med hackor och spadar och hade inom en kort stund uppkastat en skans af jord, som i någon mån skyddade deras front, medan sidorna fortforo att vara blottställda för strandbatteriernas eld.

Tilly begrep alltför väl vikten af denna punkt och fördubblade sin eld. Svenskarne likaså förstodo ögonblickets vikt och öfversållade den motliggande skogen med ett hagel af kulor, hvilka än gnistrande slogo mot stenarna, än nedmejade trädtopparna vida omkring, och nedstörtade en skur af grenar, spillror och stammar öfver bajrarnes leder, som stodo därunder i förbidan på order att framrycka. Konungen själf, för att lifva sitt folk, ilade till batterierna och riktade med egen hand icke mindre än sextio skott. Kanondundret var så starkt, att det hördes flera mil in i det förskräckta Bajern.

De först öfverkomne finnarne begynte att fruktansvärdt glesna; men först när skansen var färdig, sågo sig de kvarblifne om och blefvo varse att deras antal smultit till mindre än hälften och att hundrade af dem lågo blödande på marken, utan att räkna dem floden slukat. Dock i samma stund befallde konungen den unge, sedermera så ryktbare Carl Gustaf Wrangel att ila till deras undsättning. Finnarne, utom sig både af stolthet öfver sina landsmäns mod och af oro för deras öde, begärde med häftighet att föras i elden, och i ett nu såg sig Wrangel omgifven af trehundra andra finska frivillige, med hvilka han hjältemodigt sprang öfver de sviktande plankorna. Med höga hurrarop hälsades landsmännen af de först öfverkomne. Den tappre hertig Bernhard, hvilken, likt konungen, hade en viss klockarkärlek för finnarne, begärde och fick tillåtelse att göra en diversion till deras fördel. Följd af en hop finska ryttare, fann han icke långt därifrån ett vadställe i floden, sprängde lyckligt öfver och högg med öfverdådig djärfhet in på fiendens högra flank. Bajrarne, med ögonen fästade på bron, blefvo i hög grad öfverraskade, råkade, oaktadt sin stora öfverlägsenhet, i förvirring och värjde sig endast svagt. Förfärligt härjade hertig Bernhards lilla skara i de brutna lederna, och innan fienden hann komma till sans, hade han och hans ryttare slagit sig igenom till de öfrige finnarne vid broändan.

Det var genom dessa djärfva allt förkrossande ryttarechocker finnarne vid denna tid erhöllo det fruktade namnet Hackapeliter, af orden »hakkaa päälle!» »hugg på!» hvarmed de sinsemellan uppmuntrade hvarandra vid anloppet mot fienden.

Lifvade af denna framgång, begynte nu den ena truppen efter den andra, både svenskt och tyskt fotfolk, att springa öfver bryggan. Tilly, som i det längsta skytt att utsätta sitt folk för svenskarnes mördande eld, skickade nu Altringer med starka massor af fotfolk att intaga skansen vid broändan och fördrifva de öfverkomne. Bajrarne nalkades i fullt språng, men hade icke hunnit långt, innan hela rotar störtade till marken för kulregnet. Dock det gällde derns land - allt hvad lif och krafter hade sprang med raseri mot finnarnes skans. Wrangels unga hjältehjärta klappade högt; orubbligt stod hans folk. Nu gällde det. Lik en mörk sky stormade fiendens skaror, glesnade, men ändock fyra eller fem tusen man starka, mot skansen. Finnarne mottogo dem med varma servietter; först på femton stegs afstånd knallade skotten ur deras långa musköter; hvarje skott fällde sin man. Bajrarne studsade ett ögonblick; de fleste bland dem voro nyvärfvadt folk, de sviktade . . . finnarne fingo tid att ladda om, ännu en salva, och hela skaran af de stormande upplöste sig i vild flykt öfver stranden. Altringer ilade fram, samlade dem åter och förde dem för andra gången i elden; i detsamma hven en kanonkula så tätt förbi hans öra, att han störtade sanslös till marken. För andra gången ryggade bajrarne; detta såg Tilly från sina skansar och sände sina gullgossar, de gamle wallonerne, ned till stranden. Äfven wallonerne höllo ej stånd, så förödande var kulregnet. Då fattade Tilly en fana och ilade själf i spetsen för sina tappre mot finnarnes skans. Men icke många steg hade han tagit, innan han neddignade, träffad af en falkonetkula, som krossade ena benet. Vanmäktig bars den gamle fältherren från slagfältet och dog två veckor därefter, den 20 April, i Ingolstadt.

Bajerska hären, som nu förlorat sina bästa anförare, råkade i förvirring. Kurfursten, själf närvarande, drog sig, gynnad af nattens mörker, rådlös tillbaka, lämnande 2,000 döda på slagfältet och vägen till hjärtat af Bajern öppen för svenskarne.

Följande dagen gick hela svenska hären öfver Lech. Konungen utdelade med frikostig hand belöningar åt sina tappre. Bland desse var en ryttare, hvilken åtföljt hertig Bernhard och af honom på det högsta rekommenderades. Ryttaren var Bertel; tre sår, dock alla lätta, bekräftade hertigens förord. Bertel återfick sin grad, men icke hvad han mest värderade: konungens ynnest och förtroende. Och han beslöt att återvinna detta, om det ock skulle kosta hans lif.

Därefter följde Gustaf Adolfs tåg till Augsburg, som svor honom trohetsed och till hans ära anställde lysande fester. Ryktet, som förenade namnen Gustava Augusta, hviskade att konungen här i sitt blifvande tyska rikes hufvudstad, en annan Hannibal i Capua, öfverlämnade sig åt veklighet och nöjen. Ryktet misstog sig: Gustaf Adolf hämtade endast andan och hvälfde inom sin panna allt djärfvare planer. Men från denna tid begynte det att spöka i konungens väg. Dödsängeln gick framför honom med barthuggande svärd och viftade än här, än där ett hugg vid hans sida, likasom för att ständigt ropa i hans öra: dödlige, minns att du icke är en gud!

Man kunde tro, att de onda makterna nu, sedan ärelystnaden börjat få makt öfver konungens sinne och han icke mer drefs allenast af den heliga kampen för tron, fördubblat kring honom sina mörka försåt. En hemlig, men fruktansvärd fiende gick öfverallt i hans väg och måttade åt honom döden, dock ännu alltid förgäfves. Vid det djärfva och misslyckade anfallet på Ingolstadt fanns, så berättar Fryxell, en kanon på vallarna, Fikonet benämnd och ryktbar för att skjuta både långt och säkert. Styckjunkaren på vallen såg ute på fältet en man med svajande plym rida på en stolt springare och omgifven af uppvaktande följeslagare. »Se där, sade han, rider en förnäm herre, men jag skall strax göra slut på hans resa,» hvarvid han riktade och afsköt Fikonet. Kulan kastade häst och ryttare öfverända; de öfrige skyndade med förskräckelse till, men konungen - ty det var han - uppreste sig höljd af blod och damm, dock oskadd, undan den krossade hästen, i det han utropade: »ännu är icke äpplet moget!» Ingolstadts borgare uppgräfde sedan den dödade hästen och uppstoppade hans skinn till evärdelig åminnelse. Kort därefter red vid konungens sida den unge markgrefven af Baden-Durlach, som nyss förut varit en af de mest lysande kavaljerer på balerna i Augsburg. En kanonkula for hvinande ett par alnar på sidan om konungen, och när denne såg sig om, sjönk markgrefven utan hufvud ur sadeln.


The above contents can be inspected in scanned images: 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100

Project Runeberg, Mon Apr 23 11:39:21 2001 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faltskar/a/008.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free