- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Första cykeln /
7. Nya äfventyr

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

7. Nya äfventyr.

Från Ingolstadt vände sig konungen till Landshut i det inre af Bajern. Ju längre han framträngde i detta land, som aldrig förut sett en kättarehär inom sin gräns, desto mörkare blef befolkningens fanatism, desto vildare och blodigare dess motstånd. Stora hopar af landtfolk samlade sig, anförde af sina munkar, lurade öfverallt på svenskarne, nedgjorde allt hvad de öfverkommo och pinade sina fångar med alla upptänkliga kval. Konungens folk å sin sida, öfvermodigt af framgången och retadt af dessa grymheter, begynte att svika sitt ärofulla rykte om krigstukt och med blodig hämnd hemsöka de trakter de genomtågade. Vidt och bredt i den svenska härens rygg rasade mord och försåt; och ve den trupp, som, icke tillräckligt manstark, vågade skilja sig blott några skotthåll från hufvudstyrkan.

Kommen allt djupare i landet, ville konungen en dag skicka nya viktiga order till Banér, hvilken i långsammare marscher betäckande återtåget ryckte i hans spår från Ingolstadt. För landets osäkerhet var en sådan budskickning ytterst vådlig, och konungen ville icke därtill beordra en större styrka. Då erbjöd sig en ung officer af finnarne att, åtföljd blott af tvenne ryttare, utföra detta uppdrag. Konungen samtyckte därtill, och de förvägne ryttarne begåfvo sig sent om en afton i Maj på det farliga tåget.

Den unge officern var ingen annan än vår välbekante Bertel, åtföljd af österbottningen Pekka och tavastlänningen Vitikka. Natten var mulen och mörk; de tre ryttarne redo försiktigt midtefter vägen, fruktande lika mycket att förvillas i en obekant nejd som att träffas af lurande bajrares kulor i skogsbrynet. Ett fint regn uppblötte ännu mer den af framtågande tross förstörda vägen, och vid hvarje steg måste man befara att snafva öfver en sten eller nedstörta i en grop af regnvatten.

- Hör på, sade Vitikka gäckande till sin sidokamrat - du är en pohjalainen och kan således trolla?

- Dålig karl vore jag väl annars, genmälde Pekka i samma ton.

- Så trolla oss då i fluxen till Hattelmala ås och laga att vi där nedanför backen se ljusen glimma från Hämeenlinnas slott. Där sitter en tattareflicka, som jag förr hade kär, och jag ville hellre sofva vid hennes sida i natt, än här i puttarna af denna fördömda skog.

- Sådant är en smal sak för mig, svarade Pekka skrytande; - passpå, där ser du redan ljusen skina från Hämeenlinna.

Kamraten ansträngde sina ögon, oviss om österbottningen talade skämt eller allvar, ty det senare ansåg han fullt ut lika möjligt som det förra. I själfva verket syntes i dälden nedanför ett ljusskimmer, men tavastlänningen begrep snart nog att han ännu var tvåhundrade mil skild från hembygden. Hästarna stannade plötsligt och kunde icke förmås att gå längre. En tät förhuggning af tvärsöfver vägen fällda träd satte ett oöfverstigligt hinder för ryttarnes färd.

- Stilla! hviskade Bertel, jag hör ett rassel i småskogen.

Ryttarne höllo ett stycke åt sidan och hukade sig ned på hästryggen under ljudlös tystnad. På motsatta sidan om vägen hördes fotsteg och afbrutna kvistars rassel.

- De måste vara här inom en kvart timme, sade en röst med den välkända bajerska brytningen.

- Huru många äro de?

- Trettio ryttare med tio eller tolf packhästar. De bröto i skymningen upp från Geisenfeld och föra med sig en fången flicka.

- Och hur många äro vi själfva?

- Vidpass femtio skyttar och sjuttio eller åttatio väpnade med yxor och högafflar.

- Godt. Intet skott får lossas innan de äro på tre steg nära.

I detta ögonblick gnäggade Bertels häst, Lappen kallad, hemma från Rovaniemi, liten, men liflig och stark.

- Verda! ljöd det från landsvägen.

- Svensk! ropade Bertel djärft, likasom i Würzburgs port, fyrade af en pistol åt det håll där rösten hördes och varseblef vid blixten af skottet en stor hop bönder, som lägrat sig invid förhuggningen. Därpå kastade han om sin häst, manade sina bussar att följa och galopperade raskt på vägen åt Landshut tillbaka.

Men blixten hade äfven för bönderne upptäckt de tre ryttarne och de skyndade strax att stänga dem vägen. Bertel med Lappen kom lyckligt undan, men Vitikkas häst snafvade öfver en stubbe och Pekkas feta arbetshäst ifrån Storkyro fick, under bemödandet att komma upp ur moraset, ett pikstygn i bringan. Bertel, som såg de sinas fara och ej kunde förmå sig att öfvergifva dem, svängde om, nedhögg de närmaste bönderne, fattade Pekkas häst i tygeln och sökte draga honom upp, under tillrop åt Vitikka att lämna sin häst och hoppa upp på Lappens rygg. Så när hade detta djärfva försök lyckats, redan voro de tre på vägen igen, då hastigt ett hvinande hördes, en rännsnara flög kring Bertels skuldror och drog honom våldsamt af hästryggen. Vitikka föll i samma stund, Lappen, befriad från sin dubbla börda, galopperade med lösa tyglar sin väg, och med eller mot sin vilja följde äfven Pekka. Bertel och Vitikka voro i blinken öfvermannade och bakbundna.

- Häng hundarne innan de andre komma! ropade en.

- Med hufvudet nedåt! föreslog en annan.

- Och en liten brasa under! inföll en tredje.

- Ingen eld! Intet buller! befallde en fjärde, som tycktes hafva mest att säga. - Hör på, kamrat, hviskade han till de på marken liggande fångarne, var det finska ni talade er emellan?

- Drag åt fanders, brummade Vitikka.

- Maledicti, maledicti Fennones! utropade den förra rösten i mörkret. I hören mig till!

- Nu komma de! utropade en af hopen, och verkligen hörde man hästtraf på vägen åt Ingolstadt. Bönderne höllo sig tysta och tillstoppade för större säkerhets skull de fångnes munnar. De ankommande redo vid fackelsken och syntes vara en trupp tyska marodörer som återvände från ett ströftåg i nejden. Vid den hastiga ridten varseblefvo de icke förhuggningen, innan de stodo tätt därinvid, och i samma ögonblick smattrade öfver de fällda trädstammarna en förödande salva. Man såg tio eller tolf af de främste störta till marken, hästarna stegrade sig och släpade de fallne vid stigbyglarna, hela skaran råkade i förvirring, en del vände genast om, kullridande hvarandra och packhästarna, andra aflossade sina pistoler på måfå mot den bakom förhuggningen gömda fienden. Bönderne rusade fram ur sitt bakhåll, kastade sig med raseri öfver de kvarblifne och ryckte dem med rännsnaror af hästryggen. Förgäfves värjde sig ryttarne med förtviflans mod; inom mindre än tio minuter var hela truppen skingrad, åtta eller tio hade undkommit, femton lågo blödande på vägen och sex eller sju voro fångne, jämte det mesta af deras medförda byte. Blott fyra af bönderne hade fallit. Bajrarnes hämnd var omänsklig. De sköto sina fångar med löst krut i ansiktet, som däraf sveddes svart, nedgräfde dem till hälften i den fuktiga marken och stenade dem långsamt till döds.

När detta grymma arbete var gjordt, företog man sig att bringa bytet i säkerhet. Bertel och hans följeslagare kastades bundne på en af de tagna hästarna, och så gick marschen inåt skogen. Efter en stund gjordes halt vid en enstaka gård, de fångne släpades in och lades på golfvet i en afskild kammare, medan bönderne i stugan utanför i vild segerglädje styrkte sig med ryttarnes medförda vinförråder. In i kammaren trädde nu en dödsblek munk, bärande ett svärd vid sidan i ett rep af hampa. Med välbehag närmade han facklan till fångarnes hufvuden, borttog kafveln från deras mun och betraktade tigande deras drag.

- Ser jag rätt, sade han slutligen hånleende, så är det löjtnant Bertel af konungens lifvakt?

Bertel såg upp och igenkände jesuiten Hieronymus.

- Välkommen till mig, herr löjtnant, och tack för sist! En så rar gäst måste på det bästa undfägnas. Jag tycker mig hafva sett också den kamraten förut fortfor han, pekande på Vitikka.

Den vilde tavastländaren såg honom stint i ögonen och vred sin mun till ett trotsigt grin.

- Hvad har du gjort af dina öron, munk, ropade han gäckande. Bort med kalotten, hönstjuf, och låt se om där vuxit åsneöron!

Vid denna mer än djärfva erinran om Breitenfelds valplats skuggades jesuitens ögonbryn af ett svart moln, en rodnad for öfver hans bleka drag och hans läppar sammanbetos af raseri.

- Tänk på dina egna öron, kamrat! sade han. Anathema maranatha! de skola snart hafva hört nog i denna världen.

Vid dessa ord klappade jesuiten två resor i händerna och in trädde en smed med sitt skinnförkläde, bärande en eldröd tång, hvars glöd han underhöll i den nära ugnen.

- Nå, kamrat, blir du het om öronen? gäckade munken grymt.

Vitikka svarade trotsigt:

- Nu tycker du dig vara klok och är ändå bara en stympare mot djäfvulen. Din herre och mästare behöfver ingen tång, bara naglarna.

- Högra örat, sade jesuiten lakoniskt. Smeden närmade sin tång till tavastlänningens hufvud. Vitikka log föraktligt. En hastig rodnad färgade hans bruna kind, men blott för ett ögonblick. Han hade numera endast ett öra.

- Vill du afsvärja din tro, bekänna påfven och förbanna Luther, så får du behålla ditt andra öra?

- Gnidare! utbrast tavastlänningen. Din herre och mästare brukar bjuda land och riken, och du bjuder mig bara ett uselt öra!

- Vänstra örat, fortfor jesuiten kallt.

Smeden gjorde som befalldes. Den marterade soldaten log.

- Munk, det är dock skändligt! utbrast den bredvid liggande Bertel. Döda oss, om du vill, men döda oss fort!

- Och hvem har sagt att jag ämnar döda er? genmälde pater Hieronymus smilande. Tvärtom, det beror på er själf att oskadd återfå er frihet ännu i natt.

- Och hvad begär du af mig?

- Ni är en tapper ung man, löjtnant Bertel! Det gör mig ondt att konungen så skymfligt och så orättvist beröfvat er den grad ni förtjenat med ert blod.

- Jaså, det gör er ondt? Nå än sedan?

- I ert ställe skulle jag hämnas.

- Hämnas? Åja, jag har tänkt därpå.

- Ni tillhör Gustaf Adolfs lifvakt. Vet ni väl unge vän, hvad de rättrogne katolske furstarne skulle gifva den som öfverlämnar konungen död eller lefvande i deras händer?

- Hur skulle jag veta det, vördige fader?

- Ett furstendöme, om han är adelsman; femtiotusen dukater, om han är ofrälse.

- Vördige fader, det är bra litet för en så stor tjenst.

- Välj mellan döden och en furstlig belöning!

- Det var då dit ni ville komma, vördige fader?

- Gör som ni vill; när ni betänkt er, kunna vi vidare talas vid. Denna gång kan ni köpa lif och frihet för bättre pris, för en småsak.

- Hvad skulle det vara, vördige fader?

- Hör mig. Jag fordrar endast en dyr ed att ni vill göra mig en obetydlig tjenst. Konung Gustaf Adolf bär på sitt högra pekfinger en liten ring af koppar. Den är för honom af ringa värde, men för mig, unge vän, har den högre vikt, jag är . . . konstsamlare, jag ville gärna äga ett minne af en konung, hvilken jag måste hata som fiende, men beundra som människa.

- Och ringen . . .?

- Ringen måste ni svära att skaffa på hvad sätt som helst i min hand, innan månen nästa gång randas. Gör det, och ni är fri!

- Jaså, bara en liten synd mot sjunde budet? Och aflaten har ni redan färdig, ej så? Gå, eländige tjuf, och tacka din lycka att min arm är bunden; vid himlen, den skulle annars lära dig att hafva respekt för en krigares heder!

- Stilla, unge man, kom ihåg att ert lif är i mina händer. När jag slutat med kamraten, skall jag börja med er.

Bertel gaf honom blott en föraktlig blick.

- Smed, till verket! mumlade jesuiten doft. Och smeden ryckte ånyo ur elden sin hvitglödande tång.

I samma ögonblick uppstod ett förvirradt buller bland bönderne i stugan utanför. Man ropade: »till vapen! Svenskarne äro öfver oss!» Och i detsamma uppslogs dörren. En del af bönderne fattade sina bössor, andra lågo sofvande och druckne på golfvet. Men utifrån hörde man tydligt den svenske officerns kommando: »tänden eld på huset, gossar, här hafva vi dem alla i fällan!»

Vid dessa ord hoppade jesuiten ut genom fönstret.

En hetsig, men kort strid uppstod nu i dörren till stugan. Bönderne dukade under om få minuter och begärde pardon. I stället för svar nedstöttes de främste med hillebarderna, de öfrige bundos, stugan med det nyss ditförda bytet plundrades, och Bertel med sin illa misshandlade kamrat lossades från sina band.

- Är det du, Larsson? utropade gladt den befriade fången.

- Blixt och dunder, är det du, Bertel? Är det här du vill aflämna konungens order?

- Och du själf?

- Ja, för tusan, du vet att jag är ett lyckans barn. Jag skickas att bevaka en transport, möter på vägen några skurkar till marodörer, som omtala ett försåt här i skogen; jag ilar i deras spår, befriar en rask pojke och förtjenar en vacker flicka. Se på henne: kinder som en tulpan, ögon att köpa fisk med!

Bertel såg sig om, och vid hans sida stod en darrande flicka, halft vanmäktig af skrämsel.

- Det är ju Kätchen, fröken Reginas kammartärna! utropade Bertel, som mången gång sett den glada flickan hos hennes dystra fröken.

- Rädda mig, löjtnant, rädda mig! ropade flickan och fattade häftigt hans arm. Man har med våld ryckt mig ur min mosters hus.

- Larsson, jag ber dig, skänk mig flickan!

- Rider dig d-n, vill du taga min flicka ifrån mig?

- Gif henne fri, jag ber dig därom!

- Om några veckor, vasserra ja. Men släpp henne, säger jag dig, eller . . . Den hetlefrade lille kämpen höjde sitt långa svärd, på hvilket han nyss spetsat en bonde.

- Stugan brinner! ropades i detsamma från alla håll, och en kväfvande tjock rök bevisade farans verklighet. Bertel störtade ut med flickan, Larsson efter, och så förgick vredens hetta för eldens. Först när man ute på gården såg stugan i full låga, rann det Bertel i hågen att stugan därinne var uppfylld med människor, omkring trettio bönder, bundne till händer och fötter.

- Kom, skynda, låtom oss rädda de olycklige! utropade han.

- Är du galen? genmälde Larsson skrattande. Det är ju blott några af de lymlarne, som nyss bragt så mången rask busse af de våra om lifvet. Brasa på, gossar!

Det var ock för sent att numera hjälpa. De olycklige bajrarne föllo ett offer för tidens barbariska krigssätt, som så ofta lät den ena grymheten öfverbjuda den andra. Med afsky vända vi oss bort från dessa vilda, till tidsskildringen hörande uppträden, för att hasta till den mera storartade och upplyftande taflan af det svenska lejonets sista kamp.


The above contents can be inspected in scanned images: 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109

Project Runeberg, Mon Apr 23 11:45:23 2001 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faltskar/a/009.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free