- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Första cykeln /
8. Nürnberg och Lützen

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

8. Nürnberg och Lützen.

Händelserna hopa sig, likt våg på våg i en brusande fors, och berättelsen, trängd i trånga ramar, är tvungen att ila med forsens hastighet. Bort måste vi skynda ötver de märkvärdigaste händelser i en märkvärdig tid, för att återfinna den lilla, men genom en hel rad af åldrar och öden fortlöpande tråden af vår berättelse: konungens ring.

Wallenstein, den förfärlige, hade försonat sig med kejsaren, samlat en fruktansvärd här och vände sig lik ett svart åskmoln emot det rika Nürnberg. Gustaf Adolf afbröt sin segerbana i Bajern, för att ila till hans möte, och här, i tvenne starkt förskansade läger, stodo båda härarna i elfva veckor orörliga mot hvarandra - pantern och lejonet, hukande sig till språng och skarpt bevakande hvarandras minsta rörelse. Hela nejden utsögs af dessa härars underhåll, och i ständiga ströftåg hämtades långväga lifsmedel. Bland de kejserlige utmärkte sig härvid Isolanis kroater, bland de svenske Tanpadels dragoner och Stålhandskes finska ryttare.

Hungersnöden, sommarhettan, farsoterna och den tyska soldateskens plundringar utbredde nöd och elände öfverallt. Gustaf Adolf, efter föreningen med Oxenstjernas och Banérs samlade skaror 50,000 man stark, ryckte den 24 Augusti 1632 till storm mot Wallenstein, som med 60,000 man stod bakom ointagliga skansar. Långt före dagningen begynte Torstensons kanoner dundra mot Alte Veste. I nattens mörker klättrade femhundra tyska musketörer af hvita brigaden uppför branterna och bestego, oaktadt det förfärligaste kulregn, vallarna. Ett ögonblick syntes segern belöna deras dödsförakt; den yrvakna fiendens förvirring, kvinnornas skri och de svenska kulorna, som slogo öfverända tält och människor, gynnade anfallet. Men Wallenstein bibehöll sans och lugn, bortskickade kvinnorna och kastade öfver de stormande massor på massor. Den tappra brigaden jagades med förlust tillbaka. Konungen gaf ej vika; än en gång stormade hvita brigaden; förgäfves. Då kallade Gustaf Adolf sina finnar, »för att, som Schiller säger, med deras nordiska mod komma den tyska fegheten att blygas » Det var österbottningarne i svenska brigadens leder. De sågo döden för ögonen i skepnad af hundrade eldgap; men beslutsamt, med orubbligt mod sågos de klättra uppför den af regn och blod slippriga bergkanten. Dock mot dessa fasta vallar, mot detta mordiska kulregn studsade all deras tapperhet; midt ibland elden och döden sökte de än en gång att fatta fotfäste på vallen, men förgäfves; de få som undgått kulor och pikar störtades våldsamt tillbaka, för första gången såg man Gustaf Adolfs finnar rygga, och lika fruktlösa voro alla försök af följande trupper. De kejserlige hastade ut att förfölja, men drefvos tillbaka, utföllo på nytt och drefvos åter tillbaka. Med stort. manfall rasade striden hela dagen, många de tappraste chefer stupade, och dödsängeln måttade åter en kula mot konungen, men utan att träffa mer än hans stöfvelsula.

Det kejserliga rytteriet kom i färd med det svenska på vänstra flygeln. Cronenberg med sina kyrassierer, klädde i järn från hufvud till fot och vidtberömde med namnet »de oöfvervinnerlige», kastade hessarne öfverända. Landtgrefven af Hessen anmärkte med harm, att konungen på de tyska truppernas bekostnad ville skona sina egna. »Nåväl, sade Gustaf Adolf, jag skall sända mina finnar, och jag hoppas att ombyte på folk skall medföra ombyte på lycka.» Nu skickades Stålhandske med finnarne mot Cronenberg och de oöfvervinnerlige. Mellan dessa kärntrupper uppstod en stolt, en herrlig strid, af oförgätligt minne; på den med buskar bevuxna stranden af Regnitzfloden drabbade båda skarorna samman, man mot man, häst mot häst; mot hjälmarna slöades svärdens bett, de långa pistolerna blixtrade, och mången tapper ryttare jagades ned i flodens gyttja. Det är troligt att finnarnes hästar äfven här uthärdade längre än de sköna och snabba ungerska springarne och sålunda bidrogo till segern. Den tappre Cronenberg föll, hans oöfvervinnerlige flydde för finnarne. I hans ställe framstörtade Fugger med betydlig styrka och dref finnarne, under oafbrutet fäktande, långsamt med bröstet mot fienden till småskogen. Dock här möttes de kejserlige af svenska fotfolkets eld. Fugger föll, och hans ryttare kastades åter tillbaka af de uttröttade finnarne.

Vid nattens inbrott betäckte mer än 3,000 döda höjderna och fälten. I striden vid Alte Veste, säger Schiller, ansågs Gustaf Adolf besegrad, emedan han själf ej segrade. Dagen därefter förändrade han ställning och den 8 September drog han bort till Bajern. 41,000 människor, vän och fiende, hade pesten och kriget uppslukat under dessa mordiska veckor i och omkring Nürnberg.

*

Höstens mörker tog till, dess dimmor höljde Tysklands blodstänkta jord, och ännu syntes ingen ända på fejderna. Blott en stor ande var bestämd att här, efter många stormar, hamna i det eviga lugnet och gå från lifvets höstliga natt till evigt ljus. Allt närmare sväfvade dödsängeln öfver Gustaf Adolfs ädla hufvud och göt däröfver denna glans af en högre värld, som man stundom ser i sista ögonblicket stråla kring de ädla på jorden. Hopen omkring dem misstager sig därpå, men den bortgående anar meningen. Två dagar före sin död hyllades Gustaf Adolf af folket i Naumburg som en gud, men genom hans själ flög aningen om hans banas ände, och han yttrade till hofpredikanten Fabricius: »Måhända skall Gud snart nog straffa både deras afgudiska dårskap och mig, som är föremålet därför, och visa att äfven jag är en svag och dödlig människa.»

Konungen hade dragit upp åt Sachsen, för att följa i spåren den härjande Wallenstein. Vid Arnstadt tog han farväl af Axel Oxenstjerna, i Erfurt af drottning Maria Eleonora. Där och i Naumburg märktes på många anordningar att han var beredd på hvad komma skulle. Wallenstein, som trodde honom vara gången i vinterkvarter, bortskickade Pappenheim med 12,000 man till Halle; själf stod han vid Lüzen med 28,000 man, och konungen i Naumburg med 20,000.

Men den 4 November, när Gustaf Adolf erfor Pappenheims aftåg, uppbröt han skyndsamt för att öfverraska sin försvagade fiende, hvilket hade lyckats, om han kommit till anfall den femte. Men i hans segerbana kastade försynen ett ringa redskap, den lilla bäcken Rippach, som, jämte nyssplöjda åkrar, fördröjde hans väg. Först sent på aftonen den 5 November nalkades konungen Lützen; Wallenstein fick tid och förstod att begagna den. Långa stora vägen åt Leipzig lät han fördjupa dikena, uppkasta bröstvärn och på båda sidor om vägen fylla dem med sina bästa skarpskyttar, bestämde att med sin korseld föröda de anryckande svenskarne. Konungens krigsråd afrådde från anfallet; blott hertig Bernhard rådde därtill, och konungen var af samma tanke, »ty, sade han, det är bäst att tvätta sig riktigt ren, när man engång kommit i badet.»

Natten var mörk och dyster. Konungen tillbragte den i en gammal vagn, tillsammans med Kniephausen och hertig Bernhard. Hans rastlösa själ hade tid att tänka på allt, och då, säger berättelsen, drog han från sitt högra pekfinger en liten ring af koppar, räckte den åt hertig Bernhard och uppdrog honom att, i fall något mänskligt honom hända skulle, öfverlämna densamma åt en ung officer af hans finska rytteri.

Tidigt på morgonen red Gustaf Adolf ut att öfverse slagordningen. Han var klädd i elghudskyller med grå öfverrock; när man uppmanade honom att på en sådan dag nyttja harnesk, svarade han: »Gud är mitt harnesk. » En tät dimma fördröjde anfallet. I dagningen uppstämde hela hären »Vår Gud är oss en väldig borg» och när dimman fortfor, upptog konungen med egen röst »Gud vare oss nådig och huld» samt »Förfäras ej, du lilla hop», hvilken senare han kort förut hade sammanskrifvit. Därpå red han förbi lederna, ropande: »i dag, gossar, skola vi göra slut på alla våra besvär»; och två gånger snafvade därvid hans häst.

Först klockan elfva på förmiddagen skingrades dimman af en lindrig vindpust. Genast ryckte svenska hären till anfall: på högra flygeln, som anfördes af konungen, stod åter Stålhandske med finnarne, därefter svenska trupper; i centern svenska gula och gröna brigaderna under Nils Brahe; på vänstra flygeln tyskt rytteri under hertig Bernhard. Mot hertigen stod Colloredo med kärnan af rytteriet, i centern stod Wallenstein själf med täta massor af fotfolk i fyra stora tertier och sju kanoner framför fronten; mot Stålhandske stod Isolani med sina vilda, men tappra kroater. Fältropet var å båda sidor detsamma som vid Breitenfeld. När konungen gaf order till anfall, hopknäppte han händerna och utropade: »Jesu, Jesu, hjälp mig i dag strida till ditt heliga namns ära!»

Nu antändes Lützen af de kejserlige, artilleriet begynte dundra, och svenska hären ryckte fram, men led genast i början stora förluster. Ändtligen kom svenska centern öfver grafvarna, tog de sju kanonerna och öfverändakastade fiendens främsta två brigader. Redan vände sig den tredje till flykt, då lyckades Wallenstein förmå dem att stanna, svenskarne togos i flanken af rytteriet, och finnarne, som jagat kroaterne och polackarne på flykten, hade ännu icke kommit öfver grafvarna. Då ilade konungen fram i spetsen för smålänningarne; blott få hade nog goda hästar att följa honom. En sägen går att en kejserlig musketör lagt an på honom med silfverkula; visst är att konungens vänstra arm blef krossad och att han sökte dölja sitt sår, men snart, mattad af blodförlust, bad hertigen af Lauenburg, som red vid hans sida, att obemärkt föra honom ur striden. Dock i stridens tummel framstörtade Götz’ kyrassierer och i spetsen för dem Moritz von Falkenberg, som igenkände konungen och sköt honom genom lifvet, under utrop: »dig har jag länge sökt!» Och strax därpå föll Falkenberg själf för en kula. Och då har konungen vacklat i sadeln och bedt hertigen rädda sitt eget lif; och hertigen har fattat honom om lifvet för att stöda honom, men i samma ögonblick har hela svärmen af fiender rasat öfver dem och skilt dem åt. Ett pistolskott har afsvedt hertigens hår, konungens häst har blifvit skjuten i halsen och stegrat sig, och Gustaf Adolf har sjunkit ur sadeln, släpats ett stycke i stigbyglarna och därpå blifvit liggande. Den unge pagen Leubelfingen från Nürnberg har bjudit honom sin häst, men icke förmått uppresa den fallne. Några kejserlige ryttare ha kommit till stället och frågat hvem den sårade var, och då Leubelfingen ej velat svara, har den ene ränt honom värjan genom lifvet, den andre skjutit konungen genom hufvudet; hvarefter andra på dem aflossat än flera skott och båda blifvit liggande under högar af lik; men Leubelfingen  lefde ännu några dagar därefter att för eftervärlden berätta den store Gustaf Adolfs sorgligt oförgätliga hjältedöd.

Under tiden hade svenska centern nödgats vika, tusen stympade lik betäckte slagfältet, och ännu hade man ej vunnit en fotsbredd mark. Båda härarna innehade nästan samma ställning, som före slagets början. Då säg man konungens sårade häst, med den toma sadeln, höljd af blod galoppera in bland lederna. »Kungen är fallen! » Och, säger Sehiller skönt, »lifvet föll i vanpris, då det heligaste af alla lif ej mera var till; döden hade ingen fasa mer för den ringaste, sedan han icke skonat det krönta hufvudet». Hertig Bernhard, sprängde från led till led: »I svenskar, finnar och tyskar, sade han, er, vår och frihetens försvarare är fallen. Välan, den som har konungen kär, han skynde framåt att hämnas hans död. » Den förste som följde denna maning var Stålhandske med finnarne; med otrolig ansträngning sprängde de öfver grafvarna och jagade framför sig skaror af skingrade fiender; allt föll för deras hugg, Isolani, drifven på flykten, kastade sig om och angrep svenska trossen, men förjagades åter. Med lika raseri trängde Brahe med centern öfver grafvarna, medan hertig Bernhard, utan att akta den kula, som krossade hans arm, tog ett af fiendens batterier. Hela kejserliga hären dignade, bräcktes och vacklade för detta förfärliga angrepp; dess krutvagnar sprungo i luften, Wallensteins maktspråk och Piccolominis lysande tapperhet förmådde icke mera hämma dess hejdlösa flykt.

Dock i detsamma skallade vidt öfver slätten det jublande ropet: »Pappenheim är här!» Och Pappenheim, den tappraste bland de tappre, var där med sina ryttare, och hans första fråga lydde: »hvar är konungen af Sverige’?» Man pekade på Stålhandskes leder, och han störtade dit. Här uppstod den hetaste, den mest förbittrade strid. De kejserlige fattade mod, kastade om och anföllo frän tre sidor på en gång. Ingen vek. Brahe med gula brigaden föll nästan till sista man, Winckel med de blå föll i lika skön ordning, man för man, så som de stått i ledet. Det öfriga svenska fotfolket drog sig långsamt tillbaka, segern syntes småle åt den allt förkrossande Pappenheim.

Dock han, sin samtids Ajas, mannen med de hundrade ärren, skulle icke upplefva segerns dag. Redan i första anloppet mot finnarne krossade en falkonetkula hans höft; två muskötkulor genomborrade hans ärriga barm; man säger att Stålhandskes egen hand hade träffat honom. Han föll, ännu i döden fröjdande sig öfver Gustaf Adolfs fall, och nyheten om hans död spridde förfäran i de kejserliges leder. »Pappenheim är död - allt är förloradt! »

Ännu engång ryckte svenskarne fram; hertig Bernhard, Kniephausen, Stålhandske gjorde underverk. Men äfven Piccolomini, som med sex sår besteg sin sjunde häst, slogs med mer än mänsklig tapperhet, den kejserliga centern höll stånd, och endast mörkret afbröt striden. Wallenstein drog sig tillbaka, och den uttröttade svenska hären lägrade sig på slagfältet. Niotusen döda betäckte Lützens slätter.

Följderna af detta slag voro kännbara för de kejserlige. De hade förlorat allt sitt artilleri, Pappenheim och - Wallensteins rykte såsom oöfvervinnerlig. Den store friedländaren rasade af harm; hans hårda hand utdelade lika frikostigt galgen åt de fege, som dukaterna åt de tappre. Sjuk och dyster, drog han sig med återstoden af sin här, vidpass tiotusen man, tillbaka till Böhmen, där stjärnorna blefvo hans nattliga umgänge, förrädiska planer hans dagliga ro och döden för Buttlers hand hans glänsande lefnads slut.

Dock gick öfrer hela den katolska världen ett omäteligt segerjubel, ty lutherdomen och svenskarne hade förlorat oändligt mycket mer än deras fiender. Förlamad var den arm, som så mäktigt svingat ljusets och frihetens segrande svärd; protestanternes smärta, blandad med fruktan för framtiden, var allmän och djup. Icke utan grund sjöngs tedeum i Wiens, Brüssels och Madrids domkyrkor; tolf dagars lysande tjurfäktningar förherrligade i Madrid den fruktade hjältens fall,. men kejsar Ferdinand, större än hans samtida, säges hafva fällt tårar vid anblicken af sin slagne fiendes blodiga kyller.

Många sägner gingo om den store Gustaf Adolfs död; än var det hertig Franz Albert af Lauenburg, än Richelieu, än hertig Bernhard, som af folktron beskylldes för delaktighet i konungens fall; men ingen af dessa misstankar har af den oväldiga historien blifvit bekräftad. En nyare tysk författare meddelar följande sägen ur folkets mun: »Gustaf Adolf, konung af Sverige, erhöll, medan han ännu var ganska ung, af ett fruntimmer som han mycket älskade, en ring af järn, hvilken han sedan aldrig lät taga från sin hand. Ringen bestod af sju cirklar, hvilka bildade bokstäfverna af hans båda namn. Sju dagar före hans död blef denna ring honom fråntagen, utan att han då för ögonblicket märkte denna sällsamma stöld.»

Läsaren vet, att denna berättelse knutit sina trådar vid samma ring, men flera skäl berättiga till den förmodan, att ringen varit af koppar.

Kvällen efter slaget skickade hertig Bernhard sina soldater att vid facklors sken uppsöka konungens lik, och de funno det utplundradt, vanställdt, under hopar af döde. Fördt till byn Meuchen, blef det där balsameradt, och soldaterne fingo tillstånd att beskåda sin konungs och hjältes bleknade kropp. Där fälldes bittra tårar, men tårar fulla af stolthet tillika, ty äfven den ringaste ansåg sig stor genom äran att hafva slagits vid en så hjältemodig konungs sida.

- Se, sade en veteran af Stålhandskes finnar, högljudt snyftande - de hafva röfvat hans gyllene kedja och hans kopparring; jag ser ännu den hvita randen efter ringen på hans högra pekfinger.

- Hvad skulle de bry sig om en ring af koppar? frågade en skotte, som, nyss kommen till hären, icke kände de sägner, som gingo i svang bland menige man.

- Hans ring! upprepade en pomrare hemlighetsfullt. Jo lita du på att jesuiterne visste hvad den dugde till. Ringen var förtrollad af en finsk häxa, och så länge konungen bar den, bet hvarken järn eller bly uppå honom.

- Men si, i dag har han tappat den, inföll en tredje, och därför . . . begriper ni?

- Hvad är det den pommerska päronätaren säger? utbrast finnen förbittrad. Guds makt och ingen annan har skyddat vår store kung, men ringen fick han fordom af en finsk flicka, som han i sin ungdom höll mycket kär; jag känner något mer därom jag, än ni, äppelmånsar!

Hertig Bernhard, som dyster och tankfull betraktat konungens bleka drag, såg sig vid dessa ord om, förde den friska handen inom sin uppknäppta kyller, vände sig till finnen och sade:

-Kamrat, känner du en af Stålhandskes officerare vid namn Bertel?

- Ja, Durchlaucht.

-  Lefver han?

-  Nej, Durchlaucht.

Hertigen vände sig förstrodd till en annan och gaf order till höger och vänster. Om några ögonblick syntes han åter vid konungens anblick erinra sig något.

- Var det en tapper karl? frågade han.

- Han var en af Stålhandskes ryttare! sade finnen entonigt och med en stolthet, som ej illa klädde honom.

- När föll han och hvar?

- Vid sista napptaget med pappenheimarne.

- Låt söka honom!

Hertigens befallning utfördes utan knot af desse ytterst trötte soldater, som med rätta undrade hvarför just en af de yngste officerarne skulle uppsökas ännu denna natt, då Nils Brahe, Winckel och så mången annan grånad anförare låg oupptagen i sitt blod på slagfältet. Först emot morgonen återkommo de utskickade med det besked, att Bertols döda kropp ingenstädes stod att finna.

- Hm, sade hertigen missnöjd, store män ha stundom sina små nycker; hvad skall jag nu företaga med konungens ring?

Och novembersolen rann blodröd upp öfver Lützens fält. En ny tid bröt in, mästaren var borta, och lärjungarne fingo se till huru de månde utföra hans verk.


The above contents can be inspected in scanned images: 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124

Project Runeberg, Mon Apr 23 11:34:12 2001 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faltskar/a/010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free