- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Första cykeln /
Svärdet och plogen

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Fältskärns andra berättelse

När fältskärn slutat sin första berättelse, sutto alla de närvarande en god stund tysta, vare sig nu att de tänkte på den store konungens död eller därför att de i själfva verket ansågo berättelsen icke vara riktigt slut. Där säg man i den stoppade skinnsoffan gamla mormor i sin brunrutiga ylleschal och vid hennes sida den lärde magister Svenonius, skolmästaren, med sin blåa näsduk och sina hopknipna mässingsglasögon; till höger kapten Svanholm, postmästaren, som i sista kriget förlorat sitt vänstra pekfinger; till vänster den vackra Anne Sofi, som den tiden var aderton år och bar en hög sköldpaddskam i sitt tjocka bruna hår, samt nedanför på golfvet med och utan pallar sex eller sju klippare odygdigt folk, piltar och yrhättor, alla med öppen mun, som hade de hört en spökhistoria.

Den första som bröt tystnaden var Anne Sofi, i det hon med ett rop flög upp från stolen, snafvade och föll magister Svenonius i famnen. På sällskapet, som i detta ögonblick befann sig vid Lützen, gjorde detta lilla afbrott ungefär samma effekt, som hade alla Isolanis kroater gjort chock på den fredliga kammaren. Postmästaren, ännu varm af stridens hetta, sprang upp och trampade gamla mormor på hennes sjuka fot med sin järnskodda klack; skolmästaren såg helt förstörd ut och begrep alls icke värdet af den börda han höll i sina armar - säkert den första och vackraste i hela hans lif - barnsvärmen flög förvirrad åtskils, kullstjälpte sina pallar och kröp bakom fältskärns högkarmade stol; blott Andreas, som nyss åtföljt Stålhandskes ryttare i galopp öfver grafvarna, fattade fältskärns stora spanska rör med silfverknoppen och ställde sig i positur att mottaga kroaterne med fälld bajonett. Gamle Bäcken var den ende, som bibehöll sitt orubbliga lugn, upptog sin aflånga dosa med pickanell, afbet en ganska liten bit och frågade därpå saktmodigt:

- Hvad går åt dig, Anne Sofi?

Anne Sofi lösgjorde sig rödblommig och förlägen ur magisterns armar, såg sig omkring efter illgärningsmannen och förklarade att någon hade stuckit henne med en nål i armen.

Gamla mormor, som, när det behöfdes, hade skinn på näsan, lät genast anställa process och ransakning, och se, det befanns att Jonathan instuckit en knappnål i spetsen på sitt fina rottingsspö samt därmed ofredat äldsta syster midtunder dyningarna af slaget vid Lützen. Processen blef kort och summarisk, lik den vid en krigsrätt, och min gode Jonathan fick den hårda dom, att begifva sig ned i barnkammaren och läsa en extra läxa till morgondagen.

Sedan ordningen sålunda, på de stora makternas föranstaltande och utan synnerlig blodsutgjutelse, var återställd, hade sällskapet rådrum att något närmare samspråka om fältskärns berättelse.

Det är en alltför bullersam historia, min söta kusin, begynte gamla mormor, i det hon på berättaren fästade ett af dessa talande milda ögonkast, som ännu på ålderdomen intogo alla hjärtan med deras egna uttryck af förstånd och godhet. - Alltför bullersam, det måtte jag säga; jag tycker mig ännu känna mina öron i lås af det myckna kanondundret. Krig, det är dock något rysligt och afskyvärdt, när man tänker sig så mycket blod på slagfältet och så många tårar hos de hemmavarande. När skall den dag komma, då människorna, i stället för att sönderslita hvarandra, i frid och endräkt dela jorden och vår Herres goda gåfvor sinsemellan?

Postmästarens krigiska sympatier råkade häraf i harnesk.

-  Förlikas? Dela? Och intet krig? Fy kusin, fy, vill kusin göra världen till en myrstack? Jo det skulle se ut . . . pennfäktarne skulle bläcka ned hela världen, mesar och kujoner skulle hoppa en hederlig karl på näsan, och när den ena nationen topprider den andra, skulle man allerödmjukast bocka och tacka och se gudsnådelig ut. Nej, d-n anamma, sådana karlar som Gustaf Adolf och Napoleon, de röra på saker och ting här i världen, tappa bort litet blod, som blifvit förskämd af vällefnad, och däraf blir världen frisk. Jag minns ännu den 21 Augusti vid Karstula; Fieandt stod till vänster och jag till höger . . .

- Om jag törs falla min ärade broder i talet, afbröt magistern, som hundrade och sjuttio gånger förut hört Karstulahistorien, däri Svanholm, den tiden sergeant, förlorade sitt ryktbara finger - så skulle jag bevisa bror, att världen kommer mycket bättre till rätta med bläck än blod. Intet arma silent leges. Skulle kriget råda, så sutte vi nu icke här vid vår brasa och vår toddy i Bäckens kammare, utan vid kanonmynningen på en fästningsmur, luntan i hand, men inga pocula, krut i patrontaskan och icke en  pris snus en gång. Men si bläcket är det som gjort bror själf till postmästare, i bläcket levfer bror och hafver sin varelse, bläcket är brors dagliga spis, och hvad vore bror med bara blod och intet blick, frågas?

- Hvad jag vore? Djäflar och hjältemod . . . jag?

- Kusin Svanholml sade gamla mormor med en talande blick på barnen. Postmästaren teg plötsligt stilla.

Fältskärn insåg nödvändigheten att stifta fred mellan blodet och bläcket.

- Jag menar, sade han, att nationerna leka sin värld igenom något si när som vi andra människobarn. I ungdomen äro de vilda och galna, slåss och grassera samt rifva hvarandra i stycken, man mot man. Därefter bli de äldre och klokare, hitta på krutet, som ställer massa mot massa och låter en kallblodigt döda sin medmänniska på långt afstånd. Slutligen kommer världen till förnuft, laddar geväret med löst krut, liksom till midsommarskjutande, och griper till pennan, som är ganska hvass när det behöfs. Och därmed begynner det allmänna vettets regemente, som väl är det klokaste, såvidt jag begriper.

- Det vore väl sju tunnor . . . nå nå, kusin, jag tiger som muren, utbrast postmästaren. Jag frågar bara: Hvad för en karl var Gustaf Adolf? Hvad för en karl var Napoleon? Voro de namnsdagsbliåsare, hvad befalls? Vildar och galningar? jo jag tackar. Kusin hör att jag inte svär; kusin skulle ha hört Fieandt, huru blixtförbannadt han svor vid Karstula.

Fältskärn fortfor, utan att bry sig om postmästaren:

- Därför begynner alla nationers ungdomshistoria med kriget och soldaten numro ett vid världens första kompani hette Kain. Men efter kriget är så gammalt som världen, kommer det ock att finnas så länge världen står. Jag tror icke på de nya vackra idéerna om en evig fred. Jag tror att så länge två människor dela jorden sinsemellan, så länge människohjärtat behåller sin själfviska åtrå, skola de hemfalla under krigets förbannelse. Vasserra, tron mig, den eviga freden består däri, att man icke mera har lof att slåss så blindt, slafviskt och ursinnigt som förr, utan med gladt mod, så att man klart gör sig reda hvarför och kan ge sig sju tusan i våld på att det är en rättfärdig sak man slåss för, och si då kan man hugga till med lust och glädje . . .

- Det vill säga att slåss för en idé, inföll magistern eftertänksamt.

- Får gå, en idé. Si det är den finske soldatens ära, att han i alla tider slagits för den stora rättfärdiga saken att värja sitt land, utan att göra hemgång i annans hus. Men engång har han gått ut i världen att brottas på främmande jord, och då har vår Herre så vackert fogat, att det skett för den största och rättfärdigaste saken af alla, nämligen för att värja den rena evangeliska tron och hela världens samvetsfrihet. Det visste nog finnen i trettiåra kriget, därför var han så stor på sig. Han kände uppå sig, att hans hjärta var af samma sort som Gustaf Adolfs, hvilken dock, så mycket jag förstår, var den störste fältherre, som någonsin lefvat, emedan han slogs och vann seger för den största sak det är värdt att blöda för.

- Berätta ännu litet mera om Gustaf Adolf, utropade Andreas, som af allt hvad fältskärn talat icke begrep mer än det enda namnet.

 - Söta bästa farbror, litet mera om Gustaf Adolf! instämde de öfriga små, som med allrastörsta möda hållits i spatsergången af mormors stränga blick och syster Anne Sofi.

- Nej tack vackert, den store konungen är nu död, och vi skola låta honom slumra i ro under Riddarholmskyrkans hvalf. Och om berättelsen därpå mycket förlorar, så vinner den ock något, nämligen att de öfriga personerna träda bättre fram. Ty härtills ha vi knappt haft öga för något annat än hjältekonungen, och gamla mormor har haft rätt däri, att våra öron flugit i lås för kanoner. Så har det kommit sig, att både fröken Regina och jesuiten och i synnerhet Bertel, som är hjälten i sagan, gått som skuggor utan kropp och lif förbi . . .

- Och Kätchen, anmärkte mormor. För min del vill jag helst veta något mera om det glada beskedliga barnet. Jag säger ingenting om Regina, men det säger jag, att en sådan svarthårig vild kattunge, som hvar minut kan klösa ögonen ur en, ger jag icke mycket för.

-Och den ståtlige grevfen af Lichtenstein, som vi ej ha sett sedan i Würzburg, tillade Anne Sofi. Jag spår att han till slut blir Reginas fästman.

- Jo ser man på, lilla kusin hör gärna på det örat, inföll postmästaren småslugt leende. Men jag ber dig, bror Bäck, befatta dig ej med krimskrams, låt oss hellre höra något mer om Stålhandske, Lyydikäin, den lille tjocke Larsson och tavastländaren Vitikka. Hur d-n skall karlen bärga sig utan öron? Jag minns ännu, den 21 Augusti var där en korpral vid Karstula . . .

- Bror Bäck, inföll skolmästaren, som alltid var obevekligt till hands hvargång Karstula nämndes - bror Bäck, som har justitia mundi, den dömande rättvisans svärd i sin hand, kan väl aldrig undgå att hissa jesuiten Hieronymus i den högsta furas topp på Harzberget?

- Akta sig, bror Svenonius, återtog postmästaren elakt, jesuiten var en mycket lärd man, som kunde mycket latin . . .

- Om finnarne skall jag berätta er hvad jag vet, sade fältskärn, men jag får på förhand säga er att det är alltför litet. Låt oss vänta ännu ett par tiotal år, då skall väl någon flitig man göra sig den mödan att ur gamla krönikor sammanleta våra raska landsmäns bedrifter. Tilldess få vi nöja oss med spridda drag . . . och kanske litet skarfva, tillade fältskärn med nog låg röst, att ej höras af de små, hvilka han gärna ville lämna i deras tro på sagans sannfärdighet.

- Och hvad blef det af konungens ring?

- Ja det få vi höra i morgon afton.


The above contents can be inspected in scanned images: 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131

Project Runeberg, Tue Apr 24 08:56:08 2001 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faltskar/a/011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free