Fältskärns berättelser / Första cykeln / 6. Söderns och nordens kärlek (1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

6. Söderns och nordens kärlek.

När den ensamma rösten nalkades, kunde man efter hand urskilja orden. Det var ett mildt hjärta, som sjöng i ojämna, men innerliga visor sina sorger och sin

183

längtan vid hafvets strand, i glansen af en skön augustikväll långt borta i nordanländerna.

Och solen hon skiner öfver världenes rund
allt öfver många haf och land;
och månen han går i den sena aftonstund
allt upp öfver himmelens rand.
Men aldrig så skiner den klara solen mer
på den arma förglömdas ro,
och aldrig så skådar den blida månen ner
på den stolte riddarens tro.

Ty vännen, den enda som jag hade kär,
bor långt i den glimmande borg;
han går i sin glans, han lämnar mig här
allena med all min sorg.
Han äger hundra vänner, och jag har blott en;
han äger slott och städer och land;
jag strör mina pärlor i aftonens sken
jag sjunger för vikar och strand.

Och fågelen han flyger långt bort till sunnanfjäll,
till käraste vännens slott;
där sitter han i trädet och sjunger en kväll,
som jag, om min ensliga lott.
Det hör den stolte riddaren; vid lilla fågelns sång
förunderligt hans hjärta slår;
och förr än någon vet, så har kvällen gått sin gång,
som kärlekens fröjd förgår...

Ju mera fröken Regina lyssnade på dessa enkla toner, som för henne voro på engång så främmande och dock, för deras innerliga vemod, så välbekanta, desto mera rördes hon af en saknad, som så nära liknade hennes egen. Hon greps af längtan att andas den friska aftonens luft; det lilla fönstret motstod länge hennes

184

försök att öppna, men all fru Märtas försiktighet hade ej kunnat förekomma, att hakarna voro af rost nästan förtärda oeh slutligen gåfvo efter för den unga flickans upprepade försök. Blott två eller tre timmar hade hon varit en gäst i detta fängelse, och likväl andades hon kvällens doft som en lifstidsfånge andas frihetens luft. Hennes hjärta vidgades, hennes öga fick åter sin eld, hennes tankar återtogo sin svärmiska hänförelse, och hon sjöng, väl sakta, för att ej höras af sin fångvakterska, dock klart och melodiöst en sång, som blott svagt kan återgifvas med följande ord:

Fast hårdt jag pliktar,
för dig jag biktar,
o helga jungfru, hvad hjärtat diktar.
Jag älskar äran,
min själs begäran
är blott att dö utan blek förfäran.

Bland jordens kungar
min älskling ljungar
sin blixt, som Herren sin åska slungar,
stor när han trotsar,
stor när han krossar,
och allrastörst när han mildt förlossar.

Dock allt jag glömmer --
om du det dömer,
jag hämndens dolk i hans hjärta gömmer
O helga klara
Guds moder, spara
den ädles bröst för så dödlig fara

Låt honom svära
din kyrkas lära,
då vill ej mer jag af dig begära.

185

Maria, skona
hans lif, hans krona
Låt mig med lifvet hans brott försona!

Den ensamma gestalten, som sjungit den första visan, närmade sig småningom tätt under slottsmuren; det var en kvinna af folket, blek, med fordom vackra drag af en intagande godhet. Utan tvifvel sökte hon att uppfånga den främmande flickans sång, men det lyckades henne ej, för tonernas dämpade ljud och för språkets obekanta klang. Hon satte sig då på en sten ett stycke utanför muren och riktade oafvändt sin milda blick mot fången i slottsfönstret. Regina åter fästade på henne sina mörka genomträngande ögon; man skulle trott att båda fullkomligt förstått hvarandra, ty sångens språk behöfver intet annat lexikon än hjärtat. Eller sade dem båda en aning, den sjuttonåriga och den trettiosexåriga, att de båda älskade samme man, att båda sjöngo sin skeppsbrutna kärlek på en fjärran strand, men på ett så oändligt olika sätt.

Uppe i norden äro sommarnätterna klara alltintill början af Augusti, då ett lätt genomskinligt flor begynner att efter solens nedgång utbreda sig öfver strand och vikar. I medlet af Augusti, där man nu befann sig, har detta flor redan tätnat och beslöjar med en mild och mjuk skugga sommarens löf och lunder. Stiger då månen upp öfver denna värld af försvinnande grönska, så finnes i hela naturen intet mera vemodigt skönt än en sådan augustikväll, när ögat, vant vid tre månaders oafbruten dag, fasar tillbaka för mörkret och likväl ser detta mörker i sin allraljufvaste skepnad, lik en mild sorg genomstrålad af en himmelsk glans. Detta intryck kommer åter hvart år, om man än lefde i århundraden; det är

186

ljus och mörker som strida på samma gång om världen och om människohjärtat.

De båda ensliga sångerskorna erforo makten af detta intryck; de sutto båda stumma, orörliga, stilla betraktande hvarandra i den tilltagande skymningen; ingen sade ett ord, och likväl förstodo de båda hvarandras hjärtans tankar.

Då uppstod plötsligt den bleka kvinnan därute och syntes, vänd mot staden, lyssna på ljud, som störde kvällens heliga frid.

Fröken Regina följde uppmärksamt den okändas rörelser och lutade sig ut genom fönstret, för att bättre se. Aftonen var tyst och lugn, blott i fjärran hördes ett årtag i sjön eller den melankoliska uthållande tonen af en vallherdes horn. Denna tystnad, ökad af det ovanliga i det första mörkret på höstsidan, hade något heligt och vördnadsbjudande. Desto sällsammare var det aflägsna gny, som från stadssidan afbröt densamma. Det var icke hafvets brus, eller forsens dån, eller sprakandet af en aflägsen skogseld, ehuru det liknade något af allt detta. Det var snarare sorlet af en ursinnig folkhop, på engång intagen af raseriet och nöden... och strax därpå syntes ett eldsken långt borta åt stadens norra del.

Med vindens hastighet ilade den ensamma gestalten utanför muren bort åt det håll där faran hotade... Vi vilja för ett ögonblick gå henne där i förväg.

Ankomsten af örlogsbriggen, som var bestämd att bortföra rekryterne, hade försatt desse i en spänning, ökad af sorgen, stoltheten och ölet. De hade med sitt underbefäl i spetsen trängt sig kring ölkrogarna, och i denna tid, när soldaten betydde allt, nödgades man ofta se genom fingrarna med hans själfsvåld, för att hålla honom vid godt lynne. Öfverbefälet låtsade således icke

187

märka, att tvåhundrade unge män med österbottningens stridslystna sinne berusade sig ända till öfvermått, och det är möjligt, att denna politik i ett sådant ögonblick varit den rätta, därest icke en särskild och för lugnet vådlig tillfällighet hade bragt de engång lössläppta passionerna i full låga.

Den tappre sergeanten Bengt Kristerson hade icke försummat detta tillfälle att göra sig själf all möjlig rättvisa. Han hade, intagen af den höga tanken om sin värdighet, uppklifvit på ett bord och grundligen bevisat sina nye stridsbröder 1:o att det egentligen varit han som eröfrat Tyskland; 2:o att han långt för detta skulle jagat kejsar Ferdinand lifslefvande i Donaufloden, därest icke denne stått i förbund med djäfvulen och förhäxat hela svenska armén samt kungen själf i främsta rummet; 3:o att Bengt om natten efter Frankfurterborgarnes bal stått på vakt utanför kungens sängkammare och tydligen sett belsebub i en ung flickas gestalt där anställa ett förskräckligt oväsende samt 4:o -- och till denna slutsats kom sergeanten helt naturligt under ögonblickets inspiration -- att hela rikets och världens ve och välberodde på trollpackan, som nu satt fängslad inom Korsholms murar.

-- Man skall få se att den svarthåriga häxan bringar pesten i staden, inföll betänkligt en Malaksbo med lurfvig uppsyn och hvitt hår.

-- Den varulfven!

-- Den konungamörderskan!

-- Skola vi tåla att hon sitter i fred och ro och förgör både kung och land med sina trollskott? utropade en försupen tingsskrifvare, som sällat sig till sällskapet.

-- Låt oss byka henne i sjön! skrek en Nerpesbo.

-- Låt oss klubba henne på fläcken! skrek en Lappobo med örnnäsa och mörka buskiga ögonbryn.

188

-- Och ger man henne icke i våra händer, så tända vi eld på Korsholm och bränna ugglan och boet på en gång, inföll en vildsint Laihelabo.

-- Bättre är det, än att riket förgås, anmärkte en gravitetisk själskytt från Replot.

-- Bränder hit! skrek en Vöråbo.

-- Till Korsholm sorlade hela skaran. Och upphetsad, som vanligen händer, af sina egna ord, störtade massan fram till den stora, öppna spisen i stugan, ryckande åt sig så många brinnande bränder där funnos. Men olyckan ville att en stor mängd lin var upphängdt i knippen på stugans väggar. En af rekryterne svängde i ruset sin brand för högt, linet tog eld, det starka luftdraget från dörren blåste därpå, och om få ögonblick stod krogstugan i full låga.

Alla som därinne voro störtade ut. Ingen hann uppfatta rätta tillgången.

-- Det är trollskott! skreko somliga.

-- Det skola vi betala häxan på Korsholm! ropade andra.

Och hela den rasande hopen skyndade i fullt språng mot det gamla slottet.