| 205 |
När fältskärn nästa gång såg sina sagolystna åhörare, både små och stora, församlade, hade omkring sex veckor förflutit sedan sist. Det hände sig nämligen, att under tiden en händelse händt gamla Bäcken. Hvar och en har sin käpphäst här i världen, och gamla ungkarlar i synnerhet. Bäcken hade nu engång fått i sitt hufvud att han på gamla dar skulle ha en viss bekvämlighet; han hade på vinden en tämmelig påse med dun, och den brukade han höst och vår förkofra med fågelskytte. Hvartill dunet skulle användas, gjorde han ingen klok uppå; när man frågade honom därom, hände sig att han svarade:
— Jag skall göra som Possen vid Viborgska smällen: om Finland kommer i nöd, skall jag stiga upp i ett torn och skaka mina fjädrar i luften, så bli däraf lika många soldater, som påsen har dun.
— Bror talar, förb. mig, som en anka, genmälde kapten Svanholm, postmästaren. Bättre virke skall bror ha att göra soldater af i våra dagar. Jag tror, d-n anamma, att bror anser oss krigare för kycklingar.
— Ja — tillade fältskärn, när kaptenen ville fortsätta — jag vet hvad bror vill säga: alldeles som Fieandt vid Karstula.
| 206 |
Emellertid var saken den, att fältskärn en vacker dag i April begaf sig ut i skärgården på fågelskytte med vettar. Med honom följde en gammal enögd korpral, Ritsi benämnd, d. v. s. Fritz; han hade i ungdomen varit gesäll och vandrat kring Tyskland med ränseln på ryggen, men hem förde han i ränseln bara sitt tyska namn. Isen låg ännu fläckvis kvar med öppna flackor emellan; båda gubbarne loverade vid randen af isen och sköto emellanåt, men klent var det, och dålig syn hade gubbarne båda. Då tilldrog sig en morgonkvist, att Bäcken trodde sig se ett par präktiga änder vid randen af yttre isen, dit man endast kunde komma genom en lång omväg. Han begaf sig åstad, och ganska riktigt, änderna sutto kvar. Han smög sig så nära han tordes, han lade an, han sköt ... och litet ruskade änderna på sig, men rörde sig ej ur fläcken. Det var ena bestar att vara sega, tänkte Bäcken, hukade sig ned, laddade om ocb sköt ånyo på trettio steg. Samma resultat. Litet flat smög Bäcken närmare och märkte nu först att han skjutit på sina egna uppstoppade vettar, dem vinden drifvit oförmärkt från inre isranden till den yttre.
Nu skulle gamla herrn bege sig med sitt byte tillbaka, men det var pass. Blåsten hade lösryckt isen där han stod ifrån isen där Ritsi stod och dref det lösa stycket till sjöss. Från hvar sin rand sågo gubbarne melankoliskt på hvarandra; det var knappt tio famnar emellan dem, och likväl kunde ej korpralen hjälpa sin herre och mästare, ty där fanns ingen båt. Bäcken dref helt långsamt och varligt till sjöss.
— Hyvästi nyt, kumppani! skrek fältskärn, medan han ännu kunde höras af korpralen. — Hälsa Svenonius och Svanholm att mitt testamente ligger i lästa
| 207 |
— Jumala siunakkoon! skrek korpralen, förde afvigan af sin jacka till det ena ögat och begaf sig långsamt och tryggt, som om ingenting händt tillbaka till stranden.
Nu måste till den goda stadens heder nämnas, att fältskärns öfriga vänner voro långt ifrån att taga saken så trankilt som korpralen. Postmästaren svor och förbannade sig, skolmästaren tågade ut i spetsen för sina pojkar, och gamla mormor skickade utan allt väsen ett par handfasta lotsar i deras säkra båtar att kryssa mellan isstyckena, på jagt efter fältskärn. Halfva staden kom i rörelse, det var ett larm och ett språng, och de som skreko värst uträttade minst. Två dagar gingo förbi utan spår; på tredje dagen kommo lotsarne tillbaka utan att ha funnit sitt villebråd. Nu gaf man fältskärn förlorad och upphörde att söka honom.
I staden blef en uppriktig sorg, ty ett sådant gammalt inventarium som gubben Bäck — allas farbror och allas förtrogne — var en af den lilla stadens tomtegubbar, förutan hvilken man ej kunde tänka sig huru det allmänna bästa kunde florera. Men hvad var att göra? När ännu på tredje söndagen efter det olyckliga fågelskyttet hvarken knäpp eller kny hördes af fältskärn, ringdes ganska ordentligt för hans fattiga själ, en grann tacksägelse, författad af Svenonius och späckad både med latinska och hebreiska vältalighetsblomster, upplästes i kyrkan, och stadens välvisa magistrat utsatte en dag i den kommande veckan för bouppteckning efter den så oförmodligen omkomne gamle kamraten.
| 208 |
Jag hoppas emellertid att läsaren och läsarinnan som gifvit akt på denna sannfärdiga berättelses öfverskrift, icke taga sig illa vid. I själfva verket vore det bra hårdt, om fältskärn just nu skulle falla undan, när Regina sitter kvar i Korsholm under fru Märtas barska hand och Bertel ännu blöder på Lützens slagfält. Och hvad skulle det blifva af den gråtmilda Meri, af Storkyro bondekungen och så många andra märkvärdiga personer i denna historia? Tålamod, fältskärn har väl gått igenom värre öden i sina dar, han är icke för ro skull född på samma dag som Napoleon.
Allt var i ordning för bouppteckningen. En alldeles förvånande städlighet rådde i Bäckens vindskammare, där hade skett någonting mycket ovanligt, där hade sopats och skurats. Alla hans saker voro i en sällsynt ordning uppradade: resapoteket dammadt, de stoppade fåglarna ställda i rader, äggsamlingens helgedom blottad för profana ögon. Det spanska röret med silfverknappen stod gravitetiskt i vrån, den gamla peruken hängde begrundande på sin spik; själfva de innersta mysterierna ur Bäckens byrå, de bleka hårlockarna från forna tider voro framdragna för att värderas i rublar och kopeker, troligen icke till stora summor. Allt var som sagdt i ordning, en rådman med ämbetsmin hade tagit plats vid det nötta ekbordet, där en blank karta sigillata hade intagit den plats, som vanligen var förbehållen åt fältskärns snickareverktyg, en skrifvare hvässte sin penna vis-à-vis rådmannen, och gamla mormor, som husets värdinna, hade med fuktiga ögon infunnit sig för att uppgifva Bäckens egendom, eftersom den gamle mannen annars hade hvarken när eller skyld.
En sak var likväl ännu oöppnad och oundersökt, det var den slitna själskinnskofferten under fältskärns
| 209 |
Nu skulle förrättningen taga sin början. Svanholm och Svenonius vore tillkallade som värderingsmän. Rådmannen hostade ett par gånger, antog sin magistratsmin, upplät sin mun, talade och sade:
— Alldenstund till välloflige magistratens kunskap kommit, att framlidne höga kronans fältskär, bemälde Andreas Bäck, under idkande af isfågelskytte mot fåglar på isen, i samma is vådeligen till lifvet omkommit ihjäl och alltså, ehuru icke igenfunnen till kroppen, likväl till själen är rätteligen och lagligen sannfärdigt dödblefven...
— Det skulle jag ödmjukast undanbe mig! ljöd i detsamma en röst i dörren, och verkan däraf var förunderlig. Den välvisa magistratens representant tappade både koncepter och ämbetsmin, hans lugg sträfvade mot höjden, och hans vältaliga tunga nekade för första gången sin tjenst. Skrifvaren med sikters namn och värdighet for upp som en raket med hufvudet mot väggen och stötte öfverända den lärde Svenonius, som var något lomhörd och hvarken hört den fatala stämman eller begrep det ringaste af uppståndelsen. Värst däran var den tappre Svanholm; man kunde svära på att han icke ens vid Karstula upplefvat en sådan press. Han blef i hast så hvit i ansiktet som ett lärft och sökte förgäfves kommendera sin uppstudsiga högra fot till vänstersväng. Blott gamla mormor behöll i någon mån kontenansen, satte glasögonen på näsan, gick skarpt emot den ankommande och runkade betänkligt på sitt ärevördiga hufvud, likasom ville hon säga (hvad hon likväl
| 210 |
Men gamle Bäcken — ty hvem annan kunde det vara än han? — lät sig icke förskräcka. Hans känslor voro af en helt annan sort. När han såg sin kära gamla kammare så oförskämdt putsad, sina dyrbara effekter så dristigt uppradade och välloflige magistraten i fullt arbete med hvad Bäcken tyckte alldeles icke angick densamma, råkade han, ursäktligt nog, i en rättmätig vrede, fattade ämbetets båda representanter en efter annan i nacken och kastade dem utan krus på dörren. Därefter kom ordningen till brodern Svenonius, som icke heller skonades, och slutligen till bror Svanholm, som likaledes, innan han fick ordet fram, befann sig raklång kullrande utför vindstrappan. Allt detta var gjordt i en handvändning. Nu var platsen rensad så när som på gamla mormor. När Bäckens blickar mötte den gamlas mildt förebrående ögonkast, kom han till besinning och skämdes.
— Nå nå, sade han, nå nå kusin, tag inte illa opp, jag skall lära kvastar och trasor att ostäda mitt rum ... var så god och sitt ner, kusin. Det kan ju förarga en sten att bli vittne till sådana dumheter. Se bara, de bofvarna ha skurat mitt rum och dammat alla mina fåglar. Det är ju en skandal!
— Kära kusin — afbröt mormor, på engång förtretad och glad — allt det där har jag gjort; vi kunde ju ej annat tro, än att kusin hade drunknat.
— Drunknat, jaså! puttrade fältskärn. Jag skall säga kusin, ondt krut förgås inte så lätt. Nog är det sant att jag i tre fulla dygn dref omkring på det eländiga isstycket. Icke hade jag just varm säng och dukadt bord, men det gick väl för sig. Jag hade min
| 211 |
Som man ser, hade fältskärn svårt att förlåta sina vänner det intrång de gjort på hans fridlysta område. Hade de plundrat hans skatter, skymfat hans namn, det hade han kunnat förlåta dem; men att städa hans kammare, det var mer än mänskligt ädelmod kunde ursäkta! Först småningom lugnades stormen genom gamla mormors kloka fredsmäklareskap, och så kom den dag, när försoningen firades genom en ny tredje berättelse, som läsaren finner här nedanför. Visst hände ännu, att enfaldigt folk betraktade fältskärn som ett spöke; visst betviflade magistraten hans rättighet att lefva, sedan han förklarats legaliter död; visst svor ännu
| 212 |
| 213 |
Mina kära vänner, begynte fältskärn, det kan väl synas er obegripligt hvarför jag kallar denna historia »Eld och Vatten». Hvad konungens ring var och huru svärdet och plogen legat i fejd sinsemellan, det begriper man utan hufvudbry. Men nu tänker väl någon att jag skall undfägna er med naturhistoria, efter jag låter elementerna skyldra som öfverskrift. Det vore visst godt och väl, jag har stor respekt för naturen, men jag hyser den mening, att uti en berättelse är människan hufvudsak. Ser man på målningar, så kan man med hjärtlig vänskap betrakta ett fruktstycke, ett fågelstycke, ett landskapsstycke, men, så vidt jag förstår, är figurmålningen med vackra mänskliga gestalter ändå något förmer. Jag skall då strax säga er, att jag alldeles icke ämnar skildra eldsvådor och öfversvämningar, utan jag har tagit min öfverskrift däraf att människolynnen understundom ha en märkvärdig likhet med elementerna, somliga med eld, somliga med vatten, ja somliga med den lätta luften. Jag ämnar berätta för er om fyra personer, af hvilka två höra till det första slaget och två till det andra. Därmed är icke allt sagdt, som kunde sägas, ty de flesta titlar ha det felet att säga ut blott
| 214 |