Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Den förlorade sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När Meri under sin läsning kom till det ställe i
Lucas’ 15:de kapitel, där det talas om den förlorade
sonen, begynte den gamle Bertilas blickar att glimma af
en dyster glöd.
– Den vanbördingen! mumlade han halfhögt för
sig själf. Att slösa sin ärfda egendom, hvad är väl
det? Men att glömma sin gamle far ... vid Gud, det
är skändligt!
Meri läste vidare och kom till den förlorade
sonens ånger. »Och så stod han upp och kom till
sin fader. Och då han ännu långtifrån var, såg honom
hans fader och begynte varkunna sig öfver honom
och lopp emot honom, föll honom om halsen och kysste
honom» ...
– Hvilken stackare till fader! utropade Aron Bertila
åter halfhögt vid sig själf. Han skulle hafva bundit
honom med bast och piskat honom med ris och drifvit
honom bort ur sitt hus tillbaka till de glädjelösa skökorna
och de tömda vinbägarne.
– Fader! hviskade Meri mildt förebrående. Var
barmhärtig, såsom vår fader i himmelen är barmhärtig
och tager i sin famn de förlorade barn.
– Och kommer nånsin din son ... begynte Larsson
i samma ton.
Men den gamle afbröt honom.
– Hållen eder mun och bryn eder icke om mig!
genmälde han vresigt. Jag har icke mer någon son ...
som ångrande faller till min fot, tillade han strax
därpå, när han såg två stora klara pärlor glimma i eldskenet
under Meris ögonlock.
Meri fortfor: »Och sonen sade till honom: fader,
jag hafver syndat i himmelen och för dig och är icke
värd att hädanefter kallas din son» ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
