- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Första cykeln /
281

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Rymmerskan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en prins i ödemarken. Och då kommo, som sagdt var,
bönderna och tände eld på gården nattetid, och där
förgingos både folk och fä, förutom den unga fröken,
som far eder bärgade och sedan tog till sin hustru.
Han hade allt en trasa med i byket, far eder.

– Och sedan blef gården aldrig byggd igen?

– Måtro att ägorna voro en fet bit, och så fanns
nog folk som satte sig före att flytta hit och göra
förtret åt fan. Men fan var dem för klok, han begynte
här ett så förskräckeligt regemente med spökande och
grasserande natt och dag, så att ingen var säker för
lif och lefverne, långt mindre för sin syndiga själ. Satt
man hemma i stugan, så rycktes stolarna undan ens
rygg, grötfatet trillade af sig själf under bordet, tegelstenarna
refvos ur muren och haglade folket kring
öronen. Gick man i skogen, så var man ej bättre däran,
man skulle se sig väl före att icke träden ramlade
öfver ens hufvud, fast vädret var stillt, och att icke
marken gaf vika under ens fötter, där nyss varit hårdaste
väg, och drog en i kärr utan botten. Och när
jag tänker på att vi nu färdas i samma skog ... voj voj,
jag sjunker ...

– Din tok, det är ju renaste snö. Och sen, säger
du, kunde folket ej härda längre ut?

– Sen flyttade alla bort, så att här ej blef en
katt en gång, förutom en gammal torpare, men han är
väl längesedan död. Hela den stora nyodlingen blef
öde igen, dikena grodde samman, ängarna blefvo åter
mossa och tallskogen bredde sig ut öfver åkertegarna.
Det är nu snart fyrtio år sedan ...

Och Pekka, som annars ej kostade ut sig med
långa tal, syntes, förundrad öfver sin ovanliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:19:55 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faltskar/a/0285.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free