Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Statsfången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fader ... Då – fortfor han med ett bittert småleende
– då kunna de ingenting mera göra för mig. Då är
jag död. Det är dock förunderligt. Den döde mannen,
hvars ben redan länge multnat i grafven, han lefver
ännu i sina verk, hans ande går lifvande och förädlande
fram genom seklerna. Allt hvad han lidit
medan han lefde, all smälek, all förföljelse, alla fängelsegaller,
de äro glömda, de finnas icke mer, blott hans
namn lyser ännu som en stjärna genom århundradens
natt, och eftervärlden, med sitt korta minne och sitt
långa register på människors otack, säger i tanklös
beundran: det var en stor man!
Under dessa ord inträdde i rummet den gamla
kvinnan, hvars bekantskap vi gjorde på borggården.
Hon öppnar varligt dörren, hon går på tå, likasom
fruktar hon att väcka ett sofvande barn. Därpå nedlägger
hon långsamt och tyst den tunga börda af ved,
som hon bär i sin famn. Ett litet buller är oundvikligt;
den gamle vid bordet spritter upp ur sina tankar och
far häftigt ut emot den gamla med veden.
– Kvinna, säger han, du understår dig att störa
mig! Har jag icke sagt dig, iterum iterumque, att du
skall flytta dina penates procul a parnasso. Förstår du
det ... lupa!
– Käraste gubbe, jag hämtar dig bara litet
ved. Du har frusit så mycket dessa dagar. Var inte
ond nu, du skall få godt och varmt, det är en skön
ved ...
– Quid mihi tecum? Drag för tusan böflar. Du
vexerar mig. Du fatigerar mig. Du är, som salig
Gustavus alltid sade, Messenii mala herba, min malört,
min brännässla ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
