Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Lejonet vaknar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2. Lejonet vaknar.
Hvem har ej sett ett åskväder nalkas om sommaren
och svarta moln uppstiga vid horisonten? Landtfolket
dansar på ängen, barnen springa i gröngräset;
ingen tänker på faran, allt lefver i ögonblicket. Vildare
blir dansen, öfverdådigare blir språnget, luften trycker,
svetten dryper från panna och kind, och man känner
det icke; en yra har fattat de annars lugnaste; en
otyglad glädje hastar att tömma nöjets rågade bägare,
innan den störtas omkull; flugorna bitas djärfvare, fåglarna
flyga snabbare; det är ett öfvermått hos allt
lefvande, likasom ett öfvermått i den stumma naturen,
och de gamla skaka på hufvudet, talande om att »rifva
regn».
Då – midt i dansens yra och lekarnas språng –
blinkar plötsligt en blixt ur det mörka molnet; ett skarpt
rullande dunder följer därpå, och regnet begynner att
falla i tunga droppar. Lekarnas leder lösas, hand ryckes
ur hand, löjet flyr, sång och musik bli hastigt stumma
– skingrad åt alla håll, ilar skaran på fältet att söka
ett skydd mot det börjande ovädret.
Icke olikt en sådan tafla var svenska hofvet ännu
i början af året 1700. Skyarna mörknade vid synkretsens
rand: en siares blick hade där kunnat skönja
tsar Peters jätteskugga i öster och sachsarens Herkules-klubba
och jutens knutna näfve bland molnen i söder.
Men Svedenborg teg ännu; kung Carl, den sjuttonårige,
trodde ännu på furstars eder, och den grånade statskonsts
varnande ord ljöd som en vidrig korpalåt genom
dånet af hofvets fester och ynglingajagten i nordens vår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
