Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Jagten vid Liebeverda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
famn, det var något så rörande, att tårarna tillrade ned
längs de kringstående krigarnes brynta kinder. Det
mötet var så hjärtligt, så broderligt; konung Carl var,
emot sin vana, så artig, så uppmärksam;
han lämnade konung
August beständigt företrädet; de
spisade vid hvarandras sida, de
sofvo under samma tak, de samtalade
länge och förtroligt i enrum
tillsammans. Den bespottaren
Voltaire, som icke ens beundran
förmår att glömma den elaka vanan
att grina åt allt, beskrifver huru
konung Carl vid detta möte var
klädd i stora ridstöflar, svart halsduk,
sin grofva blåa rock med
dess förgyllda kopparknappar och
den långa värjan, som han burit
vid Narva och på hvars fäste han
ofta stödde sig. Och då har Carl XII
berättat sin gäst huru han icke på
sex år af dragit stöflarna annars
än när han gått till sängs, och
icke ens då, om fienden var i
grannskapet, och däri har samtalet
bestått – en malice, som högeligen
förtörnar den fromme Nordberg.
Men om konung August är det sagdt, att han
var sin tids mest fulländade hofman och förstod att visa
den gladaste uppsyn och den mest otvungna artighet, just
när hans hjärta var uppfylldt af sorg, oro och kväfdt raseri.
Öfver samma möte slogs en medalj med de båda
konungarnes bröstbilder och en omskrift; »De hjältar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
