Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Karolinen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åt fruntimret därinne att hon borde stiga ur; hon kunde
vara lugn, ty han ville föra henne i säkerhet.
– Jag är inte rädd – svarade fruntimret, som
var ovanligt vackert, bar sorgdräkt och tycktes vara
omkring trettio år – men att stanna här är lika omöjligt
som att köra fram. Var god och för mig till grefve
Horns hus här midtemot.
Främlingen svarade icke, hans redan utsträckta
hand sjönk tillbaka, och han stod några sekunder orörlig.
Emellertid stormade folkmassan på, och trängseln blef
så stark, att man knappt kunde röra hand eller fot vid
sidan af vagnen.
– Nå ...? sade den svartklädda damen otåligt. –
Är det ni som är rädd?
– Ni kan inte komma fram till fots, svarade
främlingen tvekande.
– Så var god och bär mig. Ni ser mig ut att
ha burit tyngre bördor och slagit er genom tätare
murar.
Oaktadt dalkarlshatten var djupt tryckt öfver
främlingens panna och hans kinder voro brynta af alla slags
vindar, kunde man se att han rodnade. Men ingen tid
var att förlora. Han lyftade sin sköna börda lätt som
ett barn på vänstra armen, medan han med den högra
dref folkhopen åt sidan, likasom stormen böjer ett
gungande skördefält. Till höger och vänster om honom
stupade svärjande och skrikande den ena efter den
andra, som icke nog fort gaf väg. Till slut uppnådde
han porten till det anvista huset. Där nedsatte han sin
börda och ställde sig i försvarsställning framför den
svartklädda, ty porten var stängd.
Antingen folkhopen där närmast blifvit retad af
främlingens något hårdhändta framfart, eller att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
