Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. När Finlands sista fäste föll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Kapitulation! Kapitulation! Vi vilja ej bli skickade
öfver till fienden! Hellre må vi dö här med er!
– Bort med er! befallde kommendanten i samma
barska ton och vände sig själf bort, att ingen måtte se
den förrädiska tåren i hans ögonvrå.
– Hör ni det? hör ni det? skrek en af mödrarna,
utom sig af raseri. – Bort med oss! Vet ni hvarför
han säger det? Jo för det att han själf två gånger har
rymt från fienden. Han vet väl att han själf ej har
någon förskoning att vänta, och därför vill han draga
oss alla med i fördärfvet.
Fieandt bleknade. Det hade han ej tänkt på. Man
skulle anklaga honom, den obefläckade hjälten, att hafva
offrat oskyldigt blod åt sin egen förtviflan.
– Hvad är det du säger, vansinniga kvinna! utropade han.
En obeskriflig förvirring uppstod bland den sorlande
hopen.
– Krut! Krut och inga tårar! var Bertelskölds ord.
I detsamma föll hans blick på den smärte ynglingen med
det mörka håret och de blixtrande ögonen. – Hvad är
din mening? hviskade han förlägen, ur stånd att uthärda
denna älskade blick.
– Jag begär intet för mig; intet ens för dig!
hviskade Eva tillbaka. Men tänk på dessa olyckliga. En
kapitulation af yttersta nödtvång och på ärofulla villkor
har ännu aldrig fläckat en krigares heder.
Prosten Cajanus förnam dessa ord.
– Jag föreslår – sade han – att spränga oss i
luften, därest man icke bjuder oss bättre än nåd och
onåd. Men bjuder man oss fritt aftåg, krigarne med
sina vapen och de öfriga med sina enskilda tillhörigheter,
så må vi kapitulera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
