- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Tredje cykeln /
367

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. När Finlands sista fäste föll

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

– Får gå, sade Fieandt. Vi äro icke tjugu som
mera kunna draga en värja, men tillräckligt många för
att stupa i godt sällskap.

I detsamma kom rapport från murarna, att fienden
ryckte i täta svarta massor fram på isen, för att förnya
stormningen från östra sidan, där den utmattade
garnisonen ej mera förmått hålla vakarna öppna uti den
skarpa kölden. Den västra, som låg mot Ämmä, var
otillgänglig; i norr och söder flöt älfven i tvenne så
strida armar kring slottets lilla ö, att isen var ytterst
svag och bjöd åt hvarje större skara, som närmade sig,
en säkert lurande graf.

Krigsrådet upplöstes; enhvar skyndade ånyo på sin
post, men det var med dignande armar och brustna
hjärtan.

En parlamentär visade sig och frågade för sista
gången om slottet ville kapitulera.

– Ja, ropade prosten Cajanus så högt, att alla
hörde det. – Vi kapitulera, men blott under villkor att
erhålla fritt aftåg med våra familjer, våra sidogevär och
våra enskilda tillhörigheter.

– Ja, ja, vi kapitulera! skrek densamma modern,
som nyss förut farit så hårdt ut emot befälet på slottet.

Fieandt var i begrepp att protestera häremot med
ett dundrande nej, då Cajanus grep honom i armen och
pekade tyst på ett hörn invid bastionen. En kvinna
satt där med sitt barn vid bröstet. De rörde sig icke,
de klagade icke mera. De hade hungrat och frusit
till döds.

Fieandt kapitulerade.

Mot förmodan gick fienden in på villkoren. Man
kände ej i Kajaneborg, att därest slottet förmått hålla
sig blott en vecka till, hade fienden varit tvungen att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:20:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faltskar/c/0367.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free