Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Flyktingarne i ödemarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hustru, Brita, och hennes orklöse fader, den gamle Hilli.
Denne Heikki var bondeson ifrån Storkyro och skulle
som äldste son bordt ärfva hemmanet efter sin fader.
Men när Heikki, som man hållit för död, nu vände tillbaka
från Sverige, fann han gård och hemman tagna i
besittning af yngre brodern, hvilken varit der bosatt i
flera år och hade familj omkring sig. Hemmanet var
för litet att dela, och Heikki hade ingen lust att
fördrifva sin broder. Alltså rastade han blott några dagar
i Storkyro och begaf sig därefter med sin hustru och
svärfader längre norrut till Munsala kapell, i afsikt att
upptaga ett öde hemman, som tillhört svärfadren.
Munsala församling är nu för tiden helt och hållet svensk,
men ortens eget namn (Muni-salo, äggholmen) och många
andra namn därjämte (Väki-salo, Lohi-lahti m. fl.) bevisa
att folket tillförene varit finskt. Stora ofreden förändrade
mångenstädes den finska och svenska befolkningens områden
i Österbotten genom nya inflyttningar.
Till dessa tre hade i nejden af Vasa en ung flicka,
ledsagad af en yngling i grå jacka, anslutit sig. Då vi
utan svårighet i dem igenkänna tvenne gamla bekanta,
behöfver endast tilläggas, att Marie Larsson efter flykten
från sin farbroders hus fann en fristad hos en syster
till den gamla gumman, som härtills åtföljt henne och
som nu stannade kvar i Vasa. Här hade Elias Pehrsson
åter uppsökt henne, och då Marie för intet pris ville
underkasta sig sin farbroders hotelse att återsändas till
Stockholm, beslöt hon att hellre med Elias’ tillhjälp på
egen hand efterspana sin försvunne fader. Båda åtföljde
därför de öfrige flyktingarne till Storkyro. Men här hade
ingen sett Thomas Larsson på mer än fyra år, sedan
han råkade i strid med det fientliga kommando, som var
ditskickadt för att indrifva utskylderna. Vid detta tillfälle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
