- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Fjärde cykeln. Förra afdelningen /
82

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Vinter- och vårdagar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bakfoten, där skon på ett ställe var afbruten. Han
förstod nu, att man genom hästens bortförande velat beröfva
honom hvarje möjlighet att eftersöka våldsverkarne.

Elias begrep med sin i många faror bepröfvade
rådighet hvad han hade att göra. Han skyndade tillbaka
till stugan, stoppade hos sig det silfverur han engång
tagit som krigsbyte af en fientlig officer och några på
samma sätt förvärfvade, länge besparade silfverrublar.
Därpå sade han Heikki och Brita ett hastigt farväl, med
löfte att icke återvända utan Marie.

Nu visste han, att ingen enda häst stod att köpa
för guld på hela milen framåt Ny-Carleby stad. Han
måste därför först gå söderut till Munsala kyrkoby, ehuru
denna väg gick i motsatt riktning emot de flyendes kosa.
Men Elias hade intet val. Han uppnådde byn och gick
in i den gård, där han visste att man hade den snabbaste hästen.

– Låna mig din häst, Simon, sade han, och
skulle jag ej komma tillbaka, så håll dig skadeslös
med detta och dessa penningar; det är mer än din häst är värd.

Simon, en gammal hästbytare, tog sig mer än en
gång bakom örat, innan han kunde förmå sig att ingå
på detta förslag. Det var minsann icke godt om hästar
nu för tiden: man hade nödgats hämta dem på femtio
mils väg allt i Karelen, och nu stodo de icke där till
köps ens för penningar; man hade sist på sena hösten måst
öfverföra hästar från Västerbotten. Men voro hästar
rara, så voro blanka silfverpengar ännu rarare, och Simon
kunde icke emotstå frestelsen. Han bedyrade, att han
hellre ville förlora hustrun än hästen; men hur det var,
slunko rublarna in i hans gamla skinnpung, och affären var uppgjord.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:21:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faltskar/d/0082.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free