- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Fjärde cykeln. Förra afdelningen /
140

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Våren 1722

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

– Men – sade Elias, med ens uppmärksam, när
han såg Marie gömma ansiktet i sina händer – hvem
är ni, gamle man, som förlorat så mycket och ställer
den barmhärtige Guden till svars därför?

Den gamle fortfor, utan att höra honom:

– Jag sprang efter ryttarne så länge jag kunde –
en dag – två dagar – veckor, månader: jag visste till
slut icke mer hvar jag var. I djupa Ryssland var jag,
där ingen förstod mig. De sågo att jag förgicks, och
de gåfvo mig bröd. Jag sade till dem: gif mig igen
min siste, min ende son! Jakob hade elfva söner kvar,
när de förde till honom Josefs blodiga lifrock, och
ändock slet han sönder sina kläder och strödde aska
på sitt hufvud. Jag har ingen, ingen! Men de förstodo
mig icke ... Sedan hittade jag icke tillbaka – tiggde
mig fram, ensam, fattig ... och jag hade dock fyra stora
hemman ... jag hade ju elfva barn. Men det finns
ingen Gud! Om det funnes en Gud, skulle han längesedan
ha förbarmat sig öfver mig.

– Och vet ni så visst att han icke gör det nu,
fastän ni i er blindhet och sorg förnekar hans vägar?
Ni hade ju också tre döttrar.

– Tre döttrar ... alla fagra som dagens ljus ...
och den yngsta bland dem var, näst min Benjamin, den
fagraste och den käraste af dem alla. Men de ha alla
öfvergifvit mig, alla, alla förglömt mig; och vet jag väl
om någon af dem numera finns ofvan jord?

Vid dessa ord hade Marie sakta gått bakom den
gamles bänk och omfamnade honom med heta tårar.

– Känner ni icke igen mig, min far? hviskade
hon snyftande vid hans bröst. – Jag är ju er egen
lilla Marie, som var ännu ett barn, när ni skickade oss
öfver till Sverige, och därför visste jag icke strax hvem

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:21:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faltskar/d/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free