Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Jättekumlet i skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(musiken hegynte ånyo, tilldess en liten snärt af riset
gjorde behörig verkan).
– Var det Lauri, som nyss förut gick förbi varggropen? frågade grefven.
Pojken bejakade detta.
– Hvem var flickan, som följde honom?
– Flickan? upprepade skälmen med sin enfaldiga
min. – Det måtte ha varit hans egen flicka.
– Försök ej att krångla! genmälde hans obeveklige
tuktomästare. – Hvad vet du om flickan?
– Uhu – folket säger att han är hennes gufar, snyftade pojken.
– Herre – hviskade Istvan – det är icke bra
att tala om sådant, medan dimman ännu ligger tjock
öfver ängen.
– Du påminner mig om något annat, återtog Bertelsköld.
Alldeles förgäfves vill jag ej ha strapatserat i
dessa infama moraser. Marsch, slyngel! – fortfor han
till Jaakko – visa oss vägen till stenröset i skogen, där
folket är gömdt. Denna gång vill jag sörja för att du
icke drar oss vid näsan.
Istvans invändningar voro lika fruktlösa som Jaakkos
musik, och snart såg man tåget åter sätta sig i rörelse
inåt skogen, Bertelsköld till häst och framför honom
den motsträfvige pojken, betslad lik en istadig fåle med
ett vidjerep, hvarmed Istvan funnit för godt att försäkra
sig om hans värda person.
-
10. Jättekumlet i skogen.
Den uppgående morgonsolen hade ännu ej hunnit
genomtränga dimman, som, oåtkomlig för vinden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
