Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. I statsmannens kabinett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en liten stund, och så slocknar han i morgondaggen och
trampas och glöms.
Gråjackan hade rätt. När de kommo till kyrkogården,
sökte de förgäfves de tre grafstenarna, dem
Bernhard Bertelsköld engång i tiden aftecknat till
efterkommandes hågkomst. De hade troligen sjunkit i jorden
eller fallit omkull och blifvit af likgiltiga händer
undanskaffade. Borta var bondekonungens, borta hans gamle
vapenbroder Larssons minnesvård. Endast en af
grafstenarna låg ännu kvar, så öfverhöljd af mossa och
grus, att blott ett hörn stod fram öfver jordytan.
Ättlingen i femte led uppreste denna förgätna sten, och
sedan han bortskrapat mossan, läste han på dess
framsida bokstafven E. Det var hans stammoder Emerentias
graf. Borta var allt minne af rikedomar, vapenbragder
och världsligt anseende: endast kärleken, endast hjärtats
godhet hade besegrat förgängelsen. Den renaste och
ädlaste af de tre hade lefvat längst uti minnet; hennes
oskuldsfulla själ hade, ännu hundrade år efter döden,
bevarat själfva den hårda stenen från glömskan och
undergången!
-
16. I statsmannens kabinett.
Från Österbottens skogar förflytta vi oss nu några
månader framåt till Sveriges hufvudstad. Det är
på senhösten år 1738. En kall nordost drifver skurar
af snöslask öfver Stockholms gator och instämmer på
ett passande sätt med tidens oro. Det otåliga,
vankelmodiga svenska vikingalynnet hade nu hvilat i sjutton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
