Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. En vindskammare vid Västerlånggatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppstått mellan dem ett slags syskonförtroende. Men nu,
för första gången ensam med den ystra sylfiden, som
blifvit ett halft hufvud högre sedan deras bekantskap i
Finland, kände sig grefven ett ögonblick stum.
Ledd af denna fina instinkt, som aldrig sviker naturbarnet,
grep Ester i strängarna och begynte att sjunga – en
hel lång psalmvers, frisk och klar, som hade hon
sjungit för skogens granar. Grefven lyssnade. Denna
enkla, rörande melodi hade något som gjorde hans hjärta
vekt. Ester sjöng:
Om alla de trä och gräs uti mark
de hade båd’ stämma och tunga;
om fåglar och djur de kunde än starkt
med änglaröster utsjunga,
förmådde de aldrig tillfyllest Guds son,
vår frälsare Jesum lofva.
– Ännu en vers, Ester, ännu en vers!
Det förekom Bertelsköld som hörde han en fången
fågel sjunga i buren om skogens frihet.
Och liksom hade den unga flickan anat hans tankar,
upptog hon strax därpå följande vers:
En liten fågel han flyger så högt,
och vädret det lyfter hans vingar.
Han lofvar sin Gud, är lustig och nöjd,
när han öfver bergen sig svingar.
Så göra ock strömmar, som rinna sin väg
långt under de dälder och lundar.
Sången tystnade.
– Säg mig – sade Bertelsköld, följande sin förra
tankegång – huru har din far haft hjärta att instänga
dig uti denna dystra bur? Och hvad betyda dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
