Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. En vindskammare vid Västerlånggatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Nej, det får du inte. Och kommer du ej genast
tillbaka, så lofvar jag dig att din far får veta dina
narraktiga upptåg.
– Jaså ... jag får således inte se kungen? fortfor
Ester i likgiltig ton, och därvid bortflyttade hon högra
handen från luckan, satte den spotskt i sidan och fasthöll
sig endast med vänstra handen, hängande öfver bråddjupet.
Det svindlade för Bertelskölds ögon, men han beslöt
att icke ge vika. Han stödde sig på högra knäet, slog
högra armen om fönsterposten, räckte sig framåt så
långt han förmådde, drog fönsterluckan till sig och grep
med vänstra armen Ester om lifvet. En sällsamt vådelig
brottning följde nu mellan dem båda. Ester blef i sin
tur ond och slog omkring sig som ett rasande barn.
Men nu hade hon funnit sin öfverman. Bertelsköld
ryckte henne in genom fönstret och tillbommade järngallret.
Då slog hon honom i ansiktet.
Vreden färgade ynglingens kinder. Ester skulle straffas – han kysste henne.
Hon bet honom i kinden.
Nu blygdes Bertelsköld. Han, en man, bade låtit
hänföra sig till vrede af ett egensinnigt barn.
Med ännu blödande kind fattade han harpan, grep
i dess strängar några djupa ackorder och fortsatte
psalmen 354, vers 3:
Gud Fader, Son och den Helige And’
med all sina änglars skara
bevare oss i dag och i allan stund
för djäfvulens falska snara;
för all den afund han till oss bär,
vårt lif och själ till stor fara ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
