Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 33. En afton på Falkby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jungfrun emot hennes vilja; hon skulle säga rent ut ja eller nej.
– Nåväl – sade grefvinnan, än strängare, ja hårdt,
och allt ännu med den mörka, forskande blicken –
handla så som du kan försvara det inför Gud och ditt samvete!
Ester såg henne rakt i ögat; hennes kinder färgades
af en hög rodnad. Hon reste sig med en värdighet,
som icke eftergaf grefvinnans egen och som påminte om
fadern i hans stätliga ögonblick.
- Ers nåd, sade hon, jag förlåter, att ni i ert hjärta
ökat bördan af mina fel med ett, hvartill jag aldrig har
gjort mig skyldig. Om jag räcker denne man min hand,
så gör jag det utan att blygas för Gud eller mitt samvete.
Hvad jag brutit, det vet han, och jag har intet
att tillägga, emedan jag är hvarken bättre eller sämre,
än han tror mig vara. Jag är liksom han af ringa,
borgerlig härkomst: vi torde därför anstå hvarandra.
Men hvarken er börd och er rang, ers nåd, eller edra
välgärningar, som jag aldrig skall glömma så länge jag
lefver, kunna tillåta er att skymfa mig utöfver hvad jag
med rätta förtjent. Ni tror kanhända icke, att vi folk
af borgerligt stånd också hafva ett hjärta, som känner
när det förtrampas och såras; men ni misstager er, ers
nåd; vi kunna vara lika stolta som ni!
Det var borgarekungens dotter som talade. Men
innan grefvinnan hann svara, hördes oförmodadt klangen
af bjällror ute på gården.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
