- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Fjärde cykeln. Förra afdelningen /
403

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 35. Seklernas arf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Genom den öppna dörren till salen såg hon sin
egen son, hvilken hon trodde vara långt borta i Norge,
stående vid sidan af Ester Larsson, hvars hand han
fattat, under det att han med ohörbara ord tycktes
intala henne mod och hopp.

– Du här! utropade grefvinnan, glömmande allt
för denna syn, som liknade ett bländverk af hennes
upprörda fantasi.

– Ja, min mor, och i grefvens tid, tack vare er
berättelse om en viss rival! utropade Carl Victor
Bertelsköld gladt, i det han inträdde i sidorummet. Först
när Norges fjällar reste sina höga murar emellan oss
och jag stod där på min faders okända, snöiga graf;
först då blef det mig klart, att lifvet icke äger något
värde för mig utan Esters kärlek. Riksdagsman Larsson!
Jag anhåller ödmjukt och i all ära om eder dotters hand.
Min mor! Jag beder att ni vill kalla Ester Larsson er dotter!

Larsson och grefvinnan växlade blickar. Där reste
sig högre murar än Norges fjällar emellan de båda unga
nu – dubbla, kopparfasta murar af seklers hat och
ärftliga fördomar. Grefvinnan teg; hon visste svaret
från andra handen, och det uteblef icke.

Den styfve, stränge, hvithårige gubben trädde fram,
tog sin dotter hårdt i armen och ryckte henne med sig.

– Kom! sade han. Jag tackar grefven för anbudet;
det torde kanske icke vara så illa ment. Men eld och
vatten kunna aldrig förlikas. En Larsson och en Bertelsköld
kunna aldrig tillhöra hvarandra. Herr grefven vet
nu mitt svar; jag behöfver ej säga att det är mitt sista.
Farväl, fru grefvinna. Kom, Ester; hästarna äro förspända.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:21:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faltskar/d/0403.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free