Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Kapten Neptunus Gast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den rättigheten af Gast, att af alla krafter trumfa om
honom det bästa de kunde. Ingenting bet på denna
välbeckade tröja: Gast drog endast, liksom sköldpaddan,
hufvudet in i sitt skal och lät så hela svärmen surra
omkring sig, bankande på af hjärtans lust med näfvar
och fötter, tills de slutligen tröttnade.
Erik trodde därför knappt sina ögon, när den förste
som mötte honom ombord var just densamme, så ofta
omtrumfade vännen, kapten Neptunus Gast – nu kapten
på Hoppet, det största skepp i Vasa och tillhörande ett
rederi, som hade rykte om sig att vara ytterligt noga i
valet af sina fartygs befäl. Där måste i sanning ha
skett en stor förändring med den en tid så afsigkomne
sjöbussen, hvilken nu kunde vara ett par och femtio år
gammal. Och detta visade sig äfven strax i hans yttre
människa. Hans knubbiga figur, som förr var en komposition
af smuts, tobak och beck, var nu insvept i en
ordentlig och ny kavaj eller jacka af blå holländsk fris
med präktiga svarta hornknappar. Mannen var tvättad,
kammad och rakad, bar en sprittny blankhatt, röd
halsduk, ur med berlocker, en gentlemans underkläder och
ett par blankade stöflar. Hade icke allt ännu sett något
påspetadt ut, så hade man kunnat taga honom för en
durkdrifven sprätt: där fanns knappt ett dammkorn på
hans jacka, och den ofantliga bussen hade afträdt sin
plats åt en liten omärklig bit pickanell, som då och då
förnyades ur en liten dosa af silfver. Men med allt
detta hade ock något annat försvunnit, och det var det
godmodiga, orubbligt trankila, slarfviga och flegmatiska i
mannens hela uppsyn och hållning. I stället fann Erik nu
någonting ängsligt påpassligt, nästan misstroget uti hans
sätt, och det behagade Erik mindre, än förr hans trasor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
