Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Två kungars dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes ungdom ådragit henne så många förföljelser. När
man såg henne bredvid Ester Larsson, såg man bredvid
hvarandra sommar och höst, och öfver båda ett drag af
vemod, men detta drag var intagande vackert. Ester
Larsson var icke heller mera ung – icke mera den
öfverdådiga yrhätta, som red vid Korsholms vallar eller
tappade sitt strumpeband i Lillkyro skog – icke heller
den nyckfulla, djärfva flicka, som kastade sig ut från
fönstret i Stockholm, eller den förgråtna och öfvergifna,
som stred mot sitt öde på Falkby gård – hon fyllde
snart tjugunio år. Men hon var frisk och blomstrande
i sin yttre gestalt, som hade hon ännu knappt skådat
tjugu bakom sig. Spåren af hjärtats hårda strider, som
hon kämpat igenom med så mycket mod och så mycken
försakelse, röjde sig blott i de vackra ögonens djupa
allvar och i ett drag öfver läpparna, som påminte om
faderns fasta, energiska karakter. Ester Larsson hade
aldrig varit en fulländad skönhet, som hennes kusin
Marie, men mången hade mellan dem båda anmärkt
ett starkt släkttycke. Oaktadt tjugu års skillnad i ålder
föll detta tycke, nu när de stodo bredvid hvarandra,
genast i ögonen. Båda hade i sitt väsende något af den
österbottniska kvinnans beslutsamma hållning: svensk
energi, finsk resignation. Båda voro intelligenta kvinnor,
båda buro outplånliga drag af finhet och behag, förvärfvade
under umgänget med högre samhällsklasser och
märkbart afstickande mot deras nuvarande omgifning.
Men under det att Marie Larsson – vi kalla henne allt
ännu så – var byggd af vekare virke och syntes mera
danad att älska och lida, vittnade Esters hela hållning
om en stark själ, obruten af motgången, en själ,
sammansatt af mäktiga lidelser, af de djupaste, outplånligaste
intryck, men äfven af en okuflig vilja att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
